Huru föga angenäm den genom det ofvan omtalade Londonprotokollet antagne danske tronföljarens ställning för närvarande måste vara i Danmark, kan bland annat slutas af den artikel i den danska tidningen Dagbladet, som uti vår korrespondents ofvan anförda bref åsyftas, och hvaraf vi för tillfället vilja anföra. följande: Då en dansk tronföljare skulle väljas, förenade man sig från de olika sidorna om en prins, som icke genom snillets eller hjertats gåfvor intog någon framstående plats, som icke på något framstående sätt hade gjort sig förtjent om landet, som blott hade den negativa förtjensten att icke, i likhet med sin närmaste slägt, ha slutit sig till upproret, hvilket också skulle ha varit. mycket svårt för honom, då han var i Köpenhamn och hade hela sin familj der, men som hade en så egendomlig ställning, att de från olika sidor önskade afsägelserna lättare kunde uppnås till fördel för Lonom än för någon annan. Vi tillstå, att vi då ansågo valet af prins Christian af Gläcksburg, lyckligt och denna åsigt var visst äfven den allmänna hos hela danska nationen; det var icke heller mot honom elier emot Londonerprotokollet, som på hösten 1852 uppstod en så häftig opposition, utan emot det sätt, på hvilket regeringen sökte ordna den inre delen af succesionsfrågan; den förenade riksdagen sökte icke beröfva prins Christian något, utan att gifva honom mera än regeringen föreslog, nemligen att utvidga arfsrätten äfven till kognaterna af hans ätt. Vi skulle taga mycket maste om den allmänna meningen, om den glädje, hvarmed nationen helsade prins Christians val, icke senare gifvit vika för helt andra känslor. Framdragen från sin undangömda ställning, såsom yogre prins af en aflägsen sidolinie, till den högsta ställning i staten näst konungen, skulle prinsen, så måste man tro, ha känt sig genomträngd af tacksamhet mot nationen, ha slutit sig till henne, omfattat med intresse hennes fria institutioner och sträfvat att befrämja den utveckling, som bäst betryggade statens nationalitet och frihet. Det är blott allt för bekant, att prins Christian, som icke förstod att den förenade riksdagen kämpade för hans rätt, känner större tacksamhet mot det ryska kejsarhuset än emot någon annan af dem, som medverkade till hans,val, att ban föga sympatiserar med den fria rörelsen, att han icke älskar den konstitutionella utvecklingen, att han är långt ifrån att hysa någon känsla för den danska nationaliteten. -H. H. har icke direkt tagit del i de politiska händelserna, men det veta alla, att han var en af den förra ministörens varmaste vänner, att hans husliga krets var ett samlingsställe för dess medlemmar och anhängare både före och efter dess afskedande, att. han, som före sitt val imiterade den franske borgarkungen genom att sända sin son till en offentlig skola, nu har betrott denne blifvande konungs uppfostran åt en man, som är den mest fanatiske anhängare af den förra ministörens mest fanatiske ledamot, att den lefvande känsla för den danska sakens rättvisa, som alltintill år 1852 utmärkte det hessiska huset, har, synnerligen inom prinsens af Danmark krets, gifvit vika för en likgiltighet, som är myeket nära att förvandlas till tyska sympatier, om den ieke redan blifvit det. Det är ieke den frisinnade danska nationen, utan reaktionen oeh det holsteinska ridderskapet, som sätta sitt hopp tilljden tiden, då prins Christian ärfver kronan, och ti