afseende anmärkningsvärd person, gömde sig, som vi låtit ana, en här af svagheter; den mest naturliga bland dem var öfverdrifven faderlig ömhet. Aubrey med sin manhaftiga frispråkighet och ståtliga utseende var just född tll sin fare lycklige opponent, nej tyrann. I baronetens ögon var den sjelfständighet, som var grunden af hans sons karzkter — en sjelfständighet så stark, att det tycktes som om alla de jordade Davennernas stolthet upplöst runnit i hans ådror, endast äneu en förtjenst Till och med alla Aubreys pojkakiiga äfventyr vid Eton, hvilka, så som de framsällee af honom sjelf, utvisade att de härledde sig från oförsvarlig förmätenhet å hans sila, hade endast gjort honom ännu kärare för sir John, hvilken i denna anda som ogerna tålde en jemlike, endast såg en stolthet kom anstod representanten af Davennerna. Således utföll saken så, att Aubrey, inom sex månader sedan han lemnat Eton, stod utnämd till kornett vid ett dragonregemente, och inom året afseglade till Indien; ty han hade förmåttsin far icke allenast att samtycka, att han beträdde den militära banan, utan — hvilket var ännu svårare, ty här stridde hans afgudande af sin son mot sonens önskningar — äfven att utverka en förflyttning för honom till ett regemente, kommenderadt till Caleutta. Auvrey hade i lång uid så väl vakande som sofvande drömt om tigeroch elefantjagter, och Indien var hans förlofvade land. Sålunda hade förverkligandet af sonens förhoppningar krossat faderns. Då sir John, lidande af denna hårda motgång, den första af någon betydenhet i hans hittills lyckosamma lif, såg sig omkring sökande tröst, märkte han för första gången, att han hade nära till hands en balsam för sin hbjertsorg i den bleka älskliga cherub, sora räckte upp till honom sina späda armar,