sina skulder efterskääkta; men I annat -fall hade han att på sin dotters födelsedag gå från gård och grund. Hvad som förmått den gamle och rike baronen att redan i sin sons barndom åt honom köpa en ruinerad mans dotter till ett så högt pris, detta upplyses ej; men man får väl icke heller vara alltför nogräknad på reson i en gammalbarons handingar. Det kostar emellertid mycket på grefven att tvinga sin dotter, ty han äri grunden ingen hårdbjertad far; han är djupt rörd då ban ger dottern del af den rysliga hemligheten. Dock, anden är villig, men köttet är svagt: han gör i samma andetag en liten husbehofslögn för att inbilla henne att det är den 19:de och ej den 23:dje födelsedagen, som är den kritiska tidpunkten, och, -o ve, denna födelsedag är just nu inne. Ven qvinnans list öfvergår mannens förstånd. Leonora erinrar sig möjligheten, att bon kunnat vara död innan sitt J9:de år, och hon frågar sin pappa hur det då skulle ha gått. Grefven upplyser, att han då skulle fått sitta i orubbadt bo till döddagar. Saken blir nu den enklaste i verlden. Leonora beslutar, i hemlighet förstås, helt simpelt att dö, så är hela saken hulpen. Pappa slipper bysis, och bon sjelf slipper baronen, fom naturligtvis i hennes ögon är ,afskyvärds. Skenbart ger hon dock sitt samtycke till förlofningen, och grefven står just i begrepp att i ett grannt tal föreslå :de förlofvades skål, då Leonora tömmer risgens innehåll i sitt glas och — — — man tror kanske att bon dricker? Nej, bevars, då hade det ju varit slut med alltsammans, och vi ha ännu blott sett två akter, blott två af fyra. Nå, men hur gick det? Jo, den hederlige Willmer hade en lika hederlig vän. Ge hade hjelpts åt att ta reda på hur det hängde ihop med de der födelsedagarne, och Willmer hviskar hemligheten i conoras Öra just i det afgörande ögonblicket: : Man har-alltså ännu fyra år på sig, och — den som vinoner-tid vinner allt. I nästa akt — men om förlåtelse ; kanske läsaren redan fått nog af dessa orimligheter; ty att vi-hitlills ieke sett något annat, derom torde läsaren med oss vara: emse. Vi behöfva: således icke följa Willmer till Paris, dör han blifvit em stor målare oeh der han under talskt namn och peruk sammanträffar med unga. Stålbjelm och hela familjen Ädelhjelm, som han räddar undan ett gatuupplopp. Hvarföre han antagit falskt namn, förmäler ej historien. Nog af att han under samma falska namn ech samma peruk slutligen infinner sig pa det ÄAdelhjelmska godset Almedal, just preeis. på Leonoras 23:dje födelsedag. då den alltjemt förskjutne unge baronen står i begrepp att låta egendomen gå under klubban. sivad är då naturligare, än att den rik vördne Willmer betalar skulderna, blir igenkänd af sin Leonora och får bennes. Detta var hans hämd på aristokraten; på kritiken hade han tått hämd genom sitt europeiska rykte, och han håller ett vackert tal om buru naturen är den källa, ur hvilken kostnären hämtar sina s-önaste skatter. Men, ett ord apropos naturen. Vi veta ej, om 8. RB. kommit, en annan Willmer, under peruk och förärdradt namn, att med sitt skådespel i 4 akter taga samma bämd som Willmer på kritiken för någon förut liden förtret, och om man derföre fir på hans eget arbete tillämpa hans egna satser om konstens förhållande till naturen; men, uppriktigt, tror sig författaren verkligen i detta stycke ha framstält natur? Kanske tror han så; kanske har han ock gjort det; men då måste han för visso ha råkat träffa snaturens mnattsidap. Och utförandet? Jo, detta var vår enda tröst under hela den fyra akter långa våndan. Vi lyckönskade oss nemligen att ej behöfva se verkliga konstnärer pinas med framställandet af sådana bilder och sådana scener; och vi lyckönskade oss tillika att vi ej behöft se ett verkligt konstverk förderfvadt genom ett till den grad okonstnörligt framställningssätt som det man här fick bevittna. Det ifrågaverande stycket skulle verkligen icke förgäfves ha blifvit skrifvet och uppfördt om det kunde öfvertyga Humlegårdsteaterns styresman, att, med sådana resurser som dem han disponerar, man gör bäst att hålla sig till lustspelet och farsen, som man möjligen kan gifva på ett sätt, som roar en icke alltför nogräknad publik, och öfverlemna skådespelet ät testrar och konstnärer, som kunna på ett värdigare sätt uppfylla dess kraf. m—— 220