TEATER. Djurgårdsteatern. Rädderen, eller Den döfve och dufvan, komedi i 3 akter, bearbetad efter fran skan af Holtei; öfversättning. I Humlegårdsteatern. Artisten och Aristokraten, ellet Konstnärens hämnd; skådespel i 4 akter; svenskt origihal af H. B. Hr Pierre Deland spelade i går afton en ny rol. -Hvar man: vet att detta kan öfversättas sålunda: I går afton bjöds på en ny och utsökt konstnjutning. Men huru stora anspråk man än blifvit van att fästa vid detta uttryck, då det gäller att se en ny uppenbarelse af en konstnärsin.ifvelse, som förstår att kläda sig i så mångfaldigt skiftande och dock alltid lika sanna, lika fulländade gestalter, så blef man dock i går mer än vanligt öfverraskad; lika mycket af det originella, det egendom: liga i hela den bild hr Deland då framstäldej som af det i sanning beundransvärda sätt hvar: på vissa särskilta drag hos densamma framträdde; Antinous f. d. dansör, nu bosatt på landet, så heter på affischen den person, som uti Räddaren eller Den döfve och dufvan ut: föres af hr Deland. Redan efter en myckel kort bekantskap med hr Antinous finner man att hans fordna yrke måtte ha stört harmo: nien i hans utveckling: benen ha uppenbari bliivit alltför mycket gynnade på bjernans bekostnad. Idet tomrum, der detta organ bordeha sin plats, tumla i oredigt virrvart blott några reminiscenser från dansörsoch teaterlifvet, och han är för resten, stackari karl, ett slags papegojfigur: nyfiken, -sladdi rande, sqvalleraktig, en smula skadelystenl men dertill mycket, mycket rädd om sitt skian — så ofta en motståndare är tillstädes nemligeni ty eljest, eljest är han en:bjelte, somtörstat efter hämd och blod. Hans inblandning i andras angelägenheter bringar honom till sist något litet i knipan och hans hjeltemod blii satt på prof. Han flyr, han döljer sig, men råkar först då riktigt i fällan. Instängd i-ett skåp, hör han frår alla sidor ropas att elde är lös. Man kan föreställa sig hans förskräci kelse; men hvad -man :deremot har svårt ati göra sig ett begrepp om, det är det sät hvarpå hr Deland uttrycker den. Vi vilj ej bjuda -till7 ätt: skildra den: så :,ytters tragi-komiska figur ban gör, då hän, blek och förstörd, framdrages ur sin gömmaj troende: sig redan till.h Iften stekt; men vågar försäkra att det förtjenar ett besök på Djurgårdsteatern blott förattse denna enda sceni Stycket öfverflödar dessutom af många andråd nästan: lika dråpliga scener, och vi måste der: för endast beklaga, att det blifvit så sent upptaget, att man blott. en eller ett par gån: ger under hr Delands vistelse härstädes denna gång kan få återse honom såsom Antinous. Stycket är för öfrigt ganska underhållande, och skulle blifva det ännu mer genom litet mera lif och raskhet hos de medspelande. -Den döfves rol tar i anspråk en mimiker af profession, såsom man i pjesen säger; men en sådan saknas här. Likväl måste man erkänna att :hr Deland i detta stycke i allmänhet sekunderades något bättre än vanligen är fallet. Sista representationen å Djurgårdsteatern gifves redan om måndag, såsom vanligt till förmån för teaterns samtliga sujetter. Man uppför dervid lustspelet Den tredje, en pjes i hvilken br Deland äfvenledes har en bland sina lyckligare roler. Humlegårdsteatern uppförde i lördags för första gången ett inhemskt stycke med den ståtliga titeln Artisten och Aristokraten, eller Konstnärns hämd, skådespel i 4 akter af H.B. Målaren Georg Willmer har fått förtroendet att måla sin beskyddares, grefve Ädelhjelms dotters, den unga och naturligtvis sköna fröken Leonoras porträtt, men bar derunder råkat -se så djupt i de vackra ögonen, att han vid pjesens början redan är, som man säger, kär upp öfver öronen. Men, utan hopp om pappas samtycke, talar älskaren redan i första scenen om evig skilsmessa och älskarinnan om gift och död. Hellre än att tillhöra någon annan, vill hon gifva sig sjelf döden, den präktiga flickan, och detta ej på vanligt plebejiskt manr, genom att hoppa i närmaste å eller brunn, eller, som en simpel parisergrisett, osa ibjäl sig med en skyftel kol. Nej, på ett mera värdigt sätt skall Ädelhjelmska slägtens sista ättling dö. Bland familjklenoderna finnas trenne ringar, som alla varit fylda med gift. De två ha skaffat en salig ändalykt åt tvenne forntida fröknar Ä., som varit olyckligt kära liksom den stackars Leonora. Den tredje har sitt innehåll qvar, liksom enkom bestäldt för henne. Men — dörren öppnas, pappa öfverraskar de älskande och utfar i otidigheter mot den förmätne Georg, hvilken han på köpet förklarar såsom konstnär icke vara annat än en stympare, till stöd för hvilket påstående han uppläser ctt stycke kritik ur en tidning, efter hvad vi kundestycka, Stockholms Dagblad. Willmer finner sig sårad; och hvem kan förtänka honom för det? Hans stolthet 1 ppreser sig, och han kesluter att taga hämd bäde på aristokraten och kritiken, genom den förnuftiga och prisvärda föresatsen att arbeta sig upp il en stor konstnär. Grefve Ädelhjelm har dock haft sina goda skäl att gifva Willmer korgen. Han är rui nerad, stackars karl, som mer än en aristo-) srat i våra dagar. :Han lyssnar derföre bei särligt till ett frieri från en rik baron Ståll njelm, och detta så mycket mer som dennes ar har hela hans välfärd i sin hand. på grund fett kontrakt, troligen det besattaste någon nenniska hört omtalas. De högadlige gubarne ha gifvit hvarann svart på hvitt på, att ;m Leonora innan sitt 23:dje år skulle vara sift med unga baron, så skulle grefven fålET EN GRANN Ne nr ne Da heten, som har brukade kalla det — och be-lVv