Aftonbladet – 26 september 1856, sida 2

nade glansen från dessa ädlingar, vann en Davenne ungefär vid denna tidpunkt sina gyllene sporrar, och från depna tid blef deras familjehistoria införlifvad med deras fäder neslands. Davennerna deltogo i kriget emellan den röda och hvita rosen; en dödades vid Bosworth, en annan åtföljde Essex till Irland; en Davenne, som tappert kämpat vid Marston Moor och Naseby, befann sig bland de få, som åtföljde Karl vid hans flykt till Skottland, och förblef i närheten af sin olycklige herre till det sista — en af de mest envise och oförfärade af hans anbängare, Då Cromwells makt blef öfvervägande och befästad, flydde Davenne, hvars gods blifvit konfiskerade, med sin familj och slöt sig till den unge Karls hof i Holland. Hans konungskhet och trohet rönte vid restaurationen en i gynsammare belöning, än många andras, ; hvilka varit lika konungska och trogna. Han icke allenast återfick sina egna gods, utan erI höll äfven, sedan korten vändt sig, sin granines, hvilken, enligt den tidens talesätt, var I ett stubbadt rundhufvud. Det var äfven vid i dennartidpunkt, som den dåvarande Davenne blef upphöjd till baronet, en titel, hvilken de I båda baroneterna, vår sir Johns far och farfer, undanbedt sig att få utbytt mot en högre, sägande att de hellre ville vara en af de förste bland baroneterna än en af desiste ; bland lorderna. : Å I Från restaurationen till 1688 års revolution synas Davennerna ha tänkt mer på att sköta sina fäderrnegods, än på att blanda sig i striderna emellan kungar och parlarnent. Visst är, att familjen Qom vid Davenne, då Jakob den andre flyktade till S:t Germain. Troligen hade den dåvarande sir John ungdamgrmipnen, hyilka rådde honom att höja jå axlarne åt tidernas ondska och att nöja sig med att, i sina egna salar, fördöma de upp