Aftonbladet – 25 september 1856, sida 2

— Christianiaposten meddelar Aftoubladets anmärkningar i anledning af den svensk-norka komitena för försvarsväsendet och delar vår förundran öfver nämde komitås sammansättning. Bladet yttrar för öfrigt: De förhållanden, som skola sysselsätta denna komit, äro visst ibland dem, i hvilka vi icke kunna vara blinda för det nyttiga, och inom vissa gränsor till och med för det nödvändiga i aw icke de föreaade rikena gå hvar sin väg, utan att fästa Ömsesidigt afseende på hvarandra. Det ena riket är så nycket intresseradt i, huru det andra inrättar sitt försvar, avt man utan afseende på all annan meningsolikhet måste medgifva det berättigade i önskan om att åtminstone kunna försäkra sig om en sannolikhet för, att samma hufvudplan för hela krigsväsendet i båda länderoa skall följas under en längre tid. Men ingre än dit synes man oss icke på den nu beträdda vägen kunna komma Det ser icke ut att vara meningen att genom ändring i grundlagen och riksakten ernå en bestämmelse om hvarje rikes förpliktande att efter en viss proportion deltaga i det gemensamma försvaret, och man har knapt nog vågat förutsätta, att det allraminsta i denna riktning skulle följa af de nu bestående unionsdokumenterna. Det återstår sålunda blott att genom privatlagar uppnå den åsyftade enheten i försvarsväsendet. Men viinse icke huru man tänkt sig, att någon juridisk förpUktelse härigenom skulle kunna påläggas det ena riket mot det andra. Man synes sålunda endast uppnå, att för båda rikenas representationer komma att framläggas wåaf sammankomna män från båda rikena på gemensamma grunder utarbetade lagförslag, och att representationerna möjligen skola antaga dessa, för att derigenom så mycket bättre och vissare göra det afscende på förbundsbrodern, som äfren eljest och förut, men icke så klart gjort sig gällande. Hvar och en af de sålunda gifna lagarne kunde göra sitt bestånd beroende deraf att moisvarande lag framgent vore gällande i det andra riket, men hvarje storthing och hvarje riksdag skulle å andra sidan när som helst kunna ömsesidigt förklara, att det nu skulle vara förbi med den enheten. Och inträffade ådant, då skulle i sanning en sådan händelse i hög grad försvaga unionens styrka. Det är emellertid icke vår mening att den nedsatta komiten skall bli utan nytta för rikena. Utom det att man visst skulle betänka sig, innan man ensidigt och utan öfverenskommelse upphäfde sådana lagar, om de än kunna upphäfvas, så skall i alla händelser en medelbar, men derför icke mindre vigtig ördel härflyta af de undersökningar, som komiten kall anställa, och de resultater, till hvilka den kommer. Nödvändigheten af en gemensam plan och en harmonisk samverkan, skall genom den representant för enheten, som siår i spetsen för komiten, bli klae för dess medlemmar och genom dess arbeten stå klarare för båda fol och kännedomen om vilkoren för dess genomförande skall i större mått vara till finnandes. En RS