Aftonbladet – 25 september 1856, sida 2

aas nödig uppmärksamhet: SEAN EN — Angående välgörenhetskongressen i Brissel finner man i dagens post ytterligare underrättelser, hvaruti redogöres för sammanträr dena den 16, 17 och 18 dennes. Den svenske fullmäktigen, doktor Grähs, yttrade sig förstnämde dag på följände sätt: På senare tider har regeringen, för att tillfredsställa allmänna opinionen i landet, insett nödvändigheten af att modifiera handelsoch näringslagstiftningen samt grunda densamma på jiberalare principer. För närvarande ir införseln af födoämnen befriad från alla afyifter. Arbetande klassens ställning är god; men det finnes skuggor i denna tafla af välstånd; jordtorpare och frälsebönder befinna sig nemligen i en jemförelgzevis mindre lycklig ställning. Öfverbopade med dagsverksskyldigheter, måste de hörsamma jordegarens kallelse och se sig: ofta nödsakade att öfvergifva sina arbeten hemma för att sköta jordegarens. Talaren redogjorde derpå för de föreningar som bildat sig, i ändamål att förbättra arbetarens ställning och befordra hans välstånd, de åtgärder som vidtagits för att sätta bostäderna i ettj: bättre skick, samt de lagar, hvilka i moralitetens och måttlighetens intresse utfärdats angående starka dryckers tillverkning och försäljning. Häruppå tog doktor Akersdyck, professor vid Utrechts universitet, ordet: Jag vill tilllägga några ord till hvad nyss blifvit yttradt om Sverge. Det händer ofta, att intressanta förhållanden undgå den infödde, men iakttagas af främlingen. Jag har genomrest Sverges norra provinser. Jag har der ej träffat en enda fattig, en enda tiggare, lika litet någon person, som ej kunde läsa och skrifva. Blott en enda gång kom jag i tillfälle att ge allmosor, och då gjorde jag det oombedd. Det var åt en qvinna, som ledde vid handen enl: iten gosse. Då jag såg henne gå till fots, hvilket man aldrig gör i norra Sverge, emedan afstånden der äro så stora, anmärkte jag detta. Hon svarade: Jag är fattig, och ledsagar nu denne faderoch moderlösa gossel till en familj, som bättre är i stånd att draga försorg om honom. Men hvarföre har ni ej begärt någonting af mig, frågade jag henne. — Jag ville ej begära något, men jag sade till den lilla gossen: Kanhända Gud ingifver denne främling att bereda mig någon hjelp att kunna fortskaffa dig till din bestämmelseort. Doktor Faye från Norge: En välvillig le-å damot har sagt, att han i Sverge ej funnit en enda tiggare. Det finnes emellertid fattiga der likasom i Norge och öfverallt. Men att man ej ser dem tigga, kom cer deraf, att tiggeriet är uttryckligen i byarne förbjudet. Skäiet hvarföre man utfärdat detta förbud är, att ju större friheten att tigga är, desto flera blifva I tiggarne. Föröfrigt börjar man nu att inrätta arbetshus för de fattiga. Likasom norska staten började sin bana med nästan republikanska institutioner, så ha ock, sedan flera år tillbaka, alla på oktroj grundade rättigheter blifvit afskaffade. (Bravorop.) Talaren ingick derpå i detaljer om fiskodlingens framsteg, samt om åtgärderna emot bränvinets missbruk. Hr David från Danmark redogjorde för de itgärder, som vidtagits i hans fädernesland i anledning af näringskrisen förlidet år. Den förnämsta af dessa åtgärder var full frihet i inoch utförsel, hvilket utgör handelns skyddsvärn. Bland inrättningar till lättnad för ar-) betsklassen lofordade han i synnerhet organiseringen af arbetarebostäder, som med regeringens och riksdagent understöd nu i Danmark tagit en stor utveckling. I de 152 sparbankerna hade af 165,000 personer insatts 103 millioner. Under sammanträdet den 17, som hedrades af konungens och hertigens af Brabant närvaro, afgaf hr Bertini från Piemont en berättelse öfver de välsignelserika följder som upphäfvandet af alla införseltu!lar på lifsmedel utöfvat inom hans fädernesland. Komiten för landthushållningen förklarade hvarje statens inblandning i ordnandet af eganderätts-förhällanden i afseende på jord vara vädligt, samt ansåg hvarje lagstiftning, som gynnade antingen en för sträng koncentrering eller en för längt utsträckt styckning af jorden, förå skadlig. Hr Wolkowsky ansåg lika med komiten hvarje statens inblandning i dylika frågor för obehörig, men förklarade sig eftertryckligt emot den åsigten, att jordens delning (parcellering) skulle vara menlig för dess värde och afkomst. Enligt officiella uppgifter utgjorde värdet af all fransk jord 1820 39 milliarder, 1853 deremot 83 milliarder; och det hade visat sig, att den parcellerade (i små lotter fördelade) jordens värde fyriubblats, ja femdubblats, under det den ostyc-1. kade jordens värde ej stigit mer än 25 till 331, procent. Komiten för utvandringar framstälde till kongressens antagande fem beslut: 1. att en fri folkökning icke borde inskränkas; 2. att pauperismen förminskades genom utvandringar (Irland t. ex. som med 8 millioners befolkning befunnit sig i det djupaste elände, vore nu, sedan 2 millioner utvandrat, i ett jemförelsevis blomstrande tillstånd); 3. statens uppgift vore att skydda och uppmuntra utvandringar; 4. regeringar och samhällen borde ej lemna ur sigte de välgörande följderna häraf; 5. en internationell korrespondens för koloniers upprättande och underhållande borde organiseras. Kongressen antog allt detta, endast med den ändring i tredje punkten, att vutvandrare, icke utvandringar, skulle af taten understödjas och uppmuntras. Den 18 yttrade sig fullmäktige från Brasilien, England och Milano. Man beslöt att inrätta en internationell brefvexling. Derpå samlades man till en festlig middagsmåltid, hvarunder bland andra skålar må nämnas den, som af en belgisk ledamot föreslogs för välgörande damer och barmbhertighetssystrar, hvaribland särskilt nämdes den närvarande mll Bremer, författarinnan till Onkel Toms atännmAa AK 9 KAT RAR