Aftonbladet – 25 september 1856, sida 1

selskyldigheten, äfvensom för uppgöreande at förslag ull inrättande af ett statistiskt embetsverk, samt siutligen icke mindre än tre svensknorska komitger för behandlingen af de gemnensamt unionella frågorna — newligen meltlanrikslagen, den internationella ordningen för verkställigbet af domar och utslag, och försvårsväsendet — så har regeringen likväl funait godt vägra sitt bifall till rikets ständers anhållan om någonting relatift så litet ingripande som endast förberedande åtgärder för en af ibehofvet högt påkallad reform, nemligen inrättandet af ett såkalladt ecklesiastikkollegrum, om enligt rikets ständers åsigt borde handlägga och i andra instansen. besluta öfver de ull ecklesiastikdepartementet hörande ärenden, och å hvilket de universitetskanslererna, serafimerordensgillet och sundhetskollegium nu tillko : mande ärenden, skulle öfverflyttas. etta förslag, hvilket under riksdagen gillades både i:om, det liberala och konservativa partiet, och hvartill fullständiga och öfvertygande motiver voro utarbetade af en man, som till och med under den gamla regimen sjelf i egenskap af konungens rådgilvare varit en utmärkt chef för ecklesiastikdepartementet, nemligen hr presidenten von Häårtmansdorf, och som icke funnit andra motståndare, än de biskopliga och några ultra konservativa medlemmar bos ständerna, bar fallit i följd af de respektive konsistoriernas invändningar och det understöd den presterlige ecklesiastikministern funnit af siva kolleger inom konseljen, Det sades visserli3ed, att den del af frågan, som angick. styzelsen öfver läroverken, skulle blifva föremål för särskilt behandling. Men någon åtgärd i letta afseende har icke heller önnu hörts utaf. Vi förmoda emellertid, ait en förnyad framställning i detta maktpåliggande ämne komner att utgå äfven från nästa ständer, och vi hoppas, att den då vinner mera afseende, så stt den nuvarande anmärkningsvärda oordninzen och splittringen i denna förvaltningsgren så komma att upphöra samt denna vinna mera enhet och sammanhang. Först derefter torde äfven en mera ingripande reform i hela vår ingu alltför papistiska kyrkostyrelse kunna med någon utsigt till framgång påtänkas. Då vi omnämt de sedan förra riksdagen nedsatta komitger och de derifrån utgångna örslag till författningar, böra vi icke heller förbigå det högst ingripande förslag till förnyad tulltara, som utan något direkt förordaande för detta ändamål blifvit utarbetadt af hr grosshandlaren J. G. Schwan och tulldistriktehefen W. Karström, i deras egenskap -f ;svenska ledamöter utaf den förstnämda svensk-norska komiten för mellanrikslagens behandling. Man finner häraf, att initiativet till nyttiga reformer kan göras, äfven utan särskilt uppdrag från regeringen, -af enskilta personer, som dertill ega tid och förmåga, utan att sådant illa upptages af våra ministrar, tvärtom tillvinner sig det afseende, att det hänvisas till ett slags officiel behandling af vederbörande embetsverk, innan det ännu undergått pröfning inom departementet. Vi lyckönska emellertid regeringen att för sin proposition till riksdagen uti ifrågavarande ämne hafva ett så förtjenstfullt arbete att tillgå. Vi upprepa endast, hvad vi förut vid dera tillfällen anmärkt, att det i vår tanke vore . ledande till mycken lättnad i komitgarbeten och deråt gåfve en vida större betydelse, om vederbörande minister alltid. stälde sig såsom ordförande och -således från början deltoge i pröfningen äfven af ärendets detaljer, -sedan komiten verkstält nödiga undersökningar och förskaffat sig, erforderliga upplysningar, samt sålunda läte ärendet sig föredragas, innan det slutliga betänkandet blefve afgifvet. Så mycket af Dinisterstyrelse skulle väl skäligen kunna medgifvas äfven i Sverge. Också har det en. och annan gång varit försökt, t. ex, i afseenle .på bebandlingen af den; så kallade skolfrågaa före 1847 års riksdag, då; som bekant ar,; departementschefens; förslag vann det förtroende hos rikets ständer, att de för dess verkställighet anvisade långt betydligare medel, än regeringen trott sig kunna, äska. Så tillgår det äfven vanligtvis, om vi ej bedraga osg, vid behandlingen af de militära frågorna, deri vi hitintills åtminstone icke förnummit, att än det ena än det andra komitdbetänkandet blifvit handlöst öfverlemnadt till ständerna, utan någon proposition från styrelsen, hvilket dock skett i många andra lika maktpåliggande frågor. Efter denna hufvudsakligen faktiska framställning, som. onekligen visar, att regeringen i allmänhet sedan sista riksdag fästat afseende vid rikets ständers beslut och önskningar i flera vigtiga frågor, torde det icke vara ur vägen att försöka en förklaring rörande de politiska orsakerna till ett sådant förfarande af samma styrelsepersonal, gom före och under riksdagen visat sig så antiliberal och då tycktes bafva för afsigt att djerft vidhålla den reaktionära riktningen. Vi skola äfven i detta hänseende så litet xom möjligt inlåta oss på gissningarnes område, utan låta händelserna tala. Hvad som dervid först faller i ögonen, är den förändrade ställning till vår östra granne, de europeiska händelserna beredt äfven åt Sverge, Att detta inflytande varit högst betydelsefullt, icke blott i förhållande till utrikes makter, utan äfven med hänsigt till de inre angelägenheterna, synes oss vara uppenbart. Vi hafva redan tillförene yttrat den tanke, att dessa händelser under riksdagens lopp paralyserade den konservativa rådgifvarepersonalens nästan hela motståndskraft, och vi påstå nu derjemte, att de starka sympatier, som öfver hela landet och, med troligen sällsynta undantag, jemväl inom riksstånden så iilmänt delades för framgången af vestmakternas sak och det ryska. väldets stäfjande, högst väsentligt bidrogo att äfven vid riksdagen förena sionena i sträfvandet för fosterländska. förbättringar och. för. vinnandet af den inre kraft och samdrägt, som utgör första vilkoret för ett länds-sjelfständighet. Redan från början af det europeiska kriget mot