Aftonbladet – 23 september 1856, sida 2

; pappa l sade Lucy; med bestämdhet NP e att jag inte borde äta.n ? Nåväl, mitt barn, följ hans föreskrifter i dag, svarade sir John, lika envis i sitt tycke som den unga !adyn; Si morgon skall du, hoppas jag, ha bättre råd att följan; med dessa ord gick han ut ur rummet. Bordet var dukadt i salen. Middagen var, till air Johns öfverraskning och nästan förtrytelse, förträfflig, ehuru enkel: Fisk, stekt fågel, grönsaker, en orcelett, ost, inlagd frukt, oranger och en butelj a? landets vin, hvilket till och med den mest nogräknade kännare icke skulle föraktat. Sir John åt och brummade, men ehuru han brummade, åt han ganska dugtigt. John, med en ator svart plåsterlapp tvärs öfver sin skadade näsa, med en servet, icke af holländskt damast, men af hvit vacker hemväfd dräll, under sin arm — John, i hvit halsduk och hvarta kläder, passade upp med samma stela och högtidliga hållning som å en galadag vid Davenne, Baronetten förtärde i mulen sinnesstämning sin andra orange, nyss plockad från trädet, då doktor Antonio, med ett stort paket under sin arm, blef synlig på de öfversta trappsteen. Doktorn gick, med en bugning för sir ohr, mot dörren åt venster — sir Johns rum låg åt motsatta sidan — ooh blef af miss Hutchins införd i miss Davennes rum: Så länge ni har varit bortal sade Lucy med en sjuks hela otålighet, så snart hon blef honom varse. TZ Mu vDet fägnar mig att höra er säga sån, svarade han; det är ett godt tecken då patienten längtar efter läkaren; det bevisar förtroende till honom, och detta är halfva segern. Jag har mot min vilja blifvit uppehållen. Men säg mig hur ni befinner er, (Forts. följer.)