annan och längt mera popular blik är IrIksdagen än den som förut blifvit förlänad från den s. k. riddarhusoppositionen, hvars förnämsta prydnad, grefve C. H. Anckarsvärd, dessutom för en tid trädt tillbaka från skådeplatsen och lemnat rum för några yngre le-Å amöter, hvilka delade Aftonbladets åsigter. Under dylika förhållanden blef det lätt för Aftonbladet att vinna allt större och större insteg genom att skickligt begagna sig af de för en oppositionstidning så särdeles gynsamma konjunkturerna, under det att gamla Argus sjelfdog och hofvets understöd åt tidningen Fäderneslandet upphörde, hvarefter detta blads talangfulle redaktör kastade sig åt ett annat håll och utgaf de bekanta aStällningar och förhållanden m. fl. skrifter, hvilkas pikanta innehåll äfven i sin mån kommo Aftonbladet till godo och en tid gåfvo frodig näring åt dess spalter. Ungefär samtidigt härmed uppträdde en annan politisk författare med sällsynt skriftställareförmåga, hr A. Lindeberg, hvars Bidrag till Sverges historia efter 1810 äfven åt Aftonbladet lem-1) nade en rik skörd. Kommo sedan 1838 års af den dåvarande styrelsens oförklarliga förblindelse framkallade händelser och 1840 års märkliga oppositionsriksdag. Utan tvifvel stod Aftonbladet vid denna tidpunkt på sin höjd såsom oppositionstidning. Aftonbladet började vid denna tid att mer än förut egna sig åt behandlingen af frågorna om de många sambhällsförbättringar, som landets väl och det allmänna tänkesättet fordrade. Främst af alla stälde Aftonbladet, likasom hela den frisinnade delen af nationen den tiden, representationsreformen, för hvars agitation jemväl det från nyssnämde års riksdag hvilande förslaget var ett medel, som icke borde lemnas obegagnadt af en liberal tidning. Men isamma mån Aftonbladet mera egnade sig åt behandlingen af allvarsamma ämnen, modererade sin kritik och mindre sysselsatte sig med personliga frågor, började hopen beklaga sig öfver, att det var strunt till Aftonblad, att det vär tråkigt, att det förlorat sin bästa penna (hr Möller) och hade, Gud vet icke hvad allt för lyten. Emellertid var dessa välde nu stadgadt hos den upplysta allmänheten, och smädelserna, från hvilket håll de än kommo, förmådde icke rubba dess ställning. Kom så tronförändringen 1844 med alla dess förhoppningar, bländande för dem, som hyllade ett nationelt och framåtskridande system, men destomer nedslående för det konservativa och reaktionära hofpartiet. Naturligtvis borde icke Aftonbladet, lika litet som andra liberala tidningar, uppoffra dessa förhoppningar, utan snarare göra allt sitt till för att åt dem bereda verkligbet. Nu blef skriket ännu värre icke blott från de konservatives sida med Svenska Minerva i spetsen, för att ej tala om Posttidningens beryktade adjutantsartiklar, utan äfven från de radikale, som nu skreko att Aftonblsdet gått i hofvets tjenst, att dess utgifvare sträfvade efter en hoftitel eller en statsrådsplats ro. m. d. Samme skribent, som för närvarande grasserar i en del af pressen, gick äfven då omkring och sädde ogräs 1 en hop småtidningar t, ex. Freja, eiler Den Konstitutionelle, m. fl. Det stående temat var då Aftonbladets förtryckande despotism öfver landsortspressen, dennas emancipation undan Aftonbladets förskräckliga tyranni. I öfrigt var det alldeles samma taktik som nu, att nemligen göra bladet misstänkt, att nedsätta dess medarbetare, frånkänna det talang, kunskaper, stil o. m. d., men ingenting hjelpte. Sedan derefter 1848 års europeiska händelser för någon tid förändrat sjelfva regeringens position, uppkom tid efter annan den egentligen s. k. skandalpressen, Man har anmärkt, att Sverge är det enda land der en verklig ekandalpress lyckats att bita sig fast och intaga en, såsom det synes, varaktig ställning. I andra länder hafva visserligen under tider af politiska rörelser, skandaltidningar uppstått för att kasta smuts på politiska personligheter; men de hafva försvunnit med de omständigheter som föranled: derss uppkomst. Här i landet har icke blott den ena skandaltidningen efter den andra af egen drift uppstått och vunnit afsättning, utan smutskastningen har sträckt sig till alla slags 1 ersoner, både offentliga och enskilta. Man hör ofta uttryckas den djupaste afsky för skandalpressens handtlangare; men det vore i sanning mera skäl att rikta den mot den ganka talrika allmänhet, som med anspråk på bildning läser och besoldar denna press. I alla lönder finnas skribenter, nog föraktliga för att frossa på hvad som är mest lågt hos menniskan och icke hålla någonting heligt. I detta afseende finnes ingen skilnad emellan Sverge och andra länder, men skilnaden ligger deruti, att i andra länder sådane skandaltidningar, som dem vi nu ega dussintals, icke skulle annat än vid berörde tillfällen finna lösare, och då vanligtvis endast bland dräggen ur alla samhälsklasser. — Annorstädes skulle man icke taga i handen en tidning, der ens närmaste anhöriga eller vänner en gång blifvit skändade, Här betyder detta ingenting Man har ströckt fördragsamheten inda derhbän, att på klubbar och i sälskaper, både stora och små, numera aldrig saknas xandalblad, och den ene ledamoten har förnöjelsen att i nästan hvarje nummer finna skandaler om den andre. Vi tvifla, att något sådant kan ega råm i något annat land. Huru har denna smak hos svenska allmänbeten för skandaler kunnat uppstå och utbilda tig? Det ligger utom vårt ämne att ingå i närmare undersökning härom, men insänd. tror att Aftonbl. kunnat hindra skandalpressens uppkomst, om det behandlat den efter förtjenst, och icke visat den undseende, hvarigenom å ena sidan skandalskribenterna fingo pod och uppmuntran, och å den andra allmänheten en oriktig föreställning om arten af deras föraktliga skriftställeris Besynnerligt nog blef emellertid Aftonbladets utgifvare sjelf ett af de förnämsta föremålen för skandaltidningarnes smuts och för deras aldrig tröttnade bemödanden att kränka hans medborgerliga karakter jr XX OL RAR a