Aftonbladet – 22 september 1856, sida 2

brummade gir John. fHvarföre skulle det icke kunna komma i frå Tonen bvari denna fråga gjordes Var gå befallande och kort, att doktorn började känna. blodet komma i kokning. Emedan, sade han med värma, efter ni nödvändigt vill veta det, er dotters skada — det är icke min önskan att oroa er, Men — er dotters skada är icke, — Han ämnade tilögga, det som jag först uppgaf, samt Gud vet hvad för öfrigt; men vid åsynen af den redan oroade faderns ångestfulla blick hade den unge läkaren icke hjerta att fortsätta, utan afslutade meningen i stället med — är icke att leka med. Aha, jag förstår hur det är fatt, tänkte sir John, återvinnande gin sjelfbeherrskning och harm; denna person ämnar skrämma mig för att draga så stor fördel som möjligt af en lycklig tilifällighet — en tankegång föga beräknad att göra honom mildare störd. Åhåv, sade han otåligt, pjag vet, hela verlden vet hvad en vrickning vill säga: Ett kuriöst anspråk, att under förevändning af en vrickning qvarhålla oss som fångar för en obestämd tid. Ånspråk att qvarhålla er som fångel utropade italienaren med en besynnerlig sammandragning af tinningarne. Ingen söker Gvarhålla er som fånge, min bäste sir. Detta för andra gången upprepade min bäste gir, en oskyldig öfversättning af caro signor mia, den i italien vanliga form hvarmed man tilltalar någon, uttryckande biott höflighet, alls icke förtrolighet, hade på sir Johns aristokratiska fibrer samma verkan som skrapandet med en fil på marmor har på ytterst gensibla personers nerver. Ni befinner er icke bland moriska sjöröfvare, det finns andra läkare i trakten, hvilka.