Aftonbladet – 22 september 1856, sida 1

sades Komma au ater lemna landet. V1lerinrade om de anledningar norrmännen HKade till sin förväntan, att vicekonungen just nu, efter återkomsten från sin resa genom landet, skulle på ett mera allvarligt sätt, än derunder kunnat ske, börja egna sig åt regeringsärenderna, och att i synnerhet deltagandet i de förestående öfverläggningar inom norska regeringen, hvarigenom propositionerna till storthinget komma att beredas, ansetts tjenligt att upplysa vicekonungen om landets behof och väcka hans deltagande för dess angelägenheter. Vi yttrade tillika, att, huru kärt det än kunde vara för rikets ständer att vid den svenska riksdagens öppnande se tronföljaren vid konungens sida, de likväl säkerligen icke i detta afseende hyste några anspråk eller önskningar, hvilkas tillfredsställande för tillfället skulle hindra H. K. H. från ett troget uppfyllande af det kall han för närvarande åtagit sig bland brödrafolket. De underrättelser vi sedermera erhållit hafva endast ännu mera stärkt os i den åsigt, som vi redan för ett par veckor sedan härom uttalade, och de norska tidningarnes tysthad bevisar icke heller, att vi misstagit oss om det i Norge rådande tänkesättet. Såsom ytterligare stöd för vår mening, att kronprinsen skulle för närvarande göra bäst uti att örblifva på sin post i Norge, meddela vi nestående insändk artikel, uti hvars slutsatser vi tro att äfven de, som icke i allo. antaga insändarens förutsättningar, skola! lika med oss instämma. 4 Den insända artikeln följer: fr q H. K. H. kronprinsen hår, såsom Norges, vice-kohung, i så hög grad förvärfvat norrmännens aktning och kärlek, att man för de förenade rikenas bästa, hvilkas regent hat en gång skall blifva, icke kan önska något högre, än att detta lyckliga förhållande måtte fortfara. Men det är merendels lättare att vinna tillgifvenhet, än att bibehålla den; ty då de mångfaldiga förhoppningar, hvilka menniskors önskningar och inbillning fästa vid en börjande styrelse, sedermera icke kunna af den sträfva verkligheten uppfyllas, regentens vilja dertill må vara aldrig så god, så blir man först misslynt och sedermera vanligen missnöjd. De flesta regenter, om icke allå, hafva fått erfara det; ty hvem helsar icke med glädje en uppgående sol? En kontur öfver ett af Europas större riken har, me denna erfarenhet, sagt om. sig sjelf: vid mitt anträde till regeringen var jag så älskad, att mina undersåtare hade kunnat vilja uppäta mig; och nu ångra de sig att icke hafva så gBjört. Ett vilkor för bibehbållandet af den tillgifvenhet, som kronprinsen så hastigt och allmänt hos norrmännen tillvunnit sig, synes vara att han ej öfvergifver dem, just då hais närvaro skulle bäst behöfvas och han sjelf hafva det lägligaste tillfället att, till erkänsla för deras kärlek och till fyllandet af sitt käll såsom vice-konung, ådagalägga både sin vilja och förmåga att gagna dem, nemligen under denna böst, då de kongl. propositionerna till nästa, i Februari månad sammanträdande Storthing skola beredas. Emellertid bör man norska män och tidningar befara ätt han just då, eller i Oktober månad, skall återvända till Sverge. Kan det vara sant och hvad kan vara orsaken? Då vice-konungen icke må, enligt 14 i Norges grundlag, uppehålla sig utom riket längre än 3 månader om årst, så skulle han vara här under den tid, då Stockholm är ödsligast, samt fara härifrån just Cå, när viuternöjena börjas. Det vore följaktligen, såsom man bör förmoda, icke för ro skull hitresau företoger. De, som tro sig vara väl underrättade, påstå deremot ändamålet vara, att verka på utskottsvalen i Sverge så, att regerisgen derigenom skulle erhålla ett öfvervägande inflytande på riksdagsärendenas gång. Dejta ändamål är så vigtigt att, om det kunde ernås, det väl vore en resa till Sverge värdt. Vi tro likväl att den ej skulle Kunna uträtta hvad dermed åsyftades i det ena riket, men deremot torde i det andra vålla H. K. H. stor skada. Kronprinsens hitkomst torde nemligen åstadkomma motsatsen af hvad som dermed skulle åsyftas. Så länge han vistsdes här, var det icke mera anstötligt om ban, än om nigon annan Stockholmsbo sökte i hemlighet verka på utskottsvalen. Men om han, bade i Norge och Sverge, tros komma hit just för detta ändamål, sä torde sjelfständighetskänslan hos våra riksdagsmän föranleda dem att vilja vica både norrmän och egna landsmän, att de icke låta ,tumma sig såsom man säger. De torde då blifva mindre medgörliga, än de eljest skulle hafva varit, och. kronprinsen få resa härifrån med den förödmjukelse, som ett sjelfvålladt nederlag medförer. I Norge skulle kronpprinsens khkitresa vid detta tillfälle i dubbelt hänseende verka menligt på allmänna tänkesätt. Norrmännen skulle icke allenast ar.se sig åsidosatta för svenskarne, hvilket de ej af någon fördraga och svärligen torde förlåta sin vicekonung, emedan han just blifvit tillsatt för deras upprätthållande och förkofran. De skull dessutom finna sin kärlek till honom försmådd, hvilket ingen plägar tåla. Skulle kronprinsen åter, om hitresan allvarligt vdrit i fråga, a. stå derifrån, för att göra dem till viljes, så skulle de desto mera uppbära och älska honom. Vi kunna derföre icke annat än innerligen Önska, att så måtte ske. — Gårdagens post medför bekräftelse af den förut. genom telegrafen meddelade underräö telsen, att representanternas hus i Weshington slutligen gifvit vika i den strid, som det selan någon tid så hårdnackadt fört emot prelentea och senaten rörande krigsbudgeter. rågan var om ctt anslag af icke mindre än 14 millioner dollars. Man påminner sig, att iet var det missbruk af den väpnade styrn, hvertill presidenten gjort sig skyldig i ansas till understöd för slafs tspartiet, som