Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

budet i Turin. Han, sir John Davenne, hade för afsigt att låta uslingen blifva ett varnande exempel för framtida resande öch postiljoner. Prospero fortfor att stå så orörlig, som om han utgjort en del af klippan vid hans sida. Han, sir John Davenne, skulle aldrig hvila, nej, aldrig förr än den eländige italienske skurken blifvit eftertryckligen straffad, skulle han än nödgas vända. sig till konungen i Sardinien sjelf. Den olycklige Prospero hörde ljudet af baronetens vredgade röst, men utan att deraf störas i sitt angenäma begrundande af möjligheten af husbondens raseri och af den förfärliga verkligheten att ha förorsakat bella signorina någon farlig skada. Detta utbrott af vrede hade en nytta åtminstone, den var en diversion i sitt slag, hvilken hjelpte sir John att invänta doktorns utlofvade återkomst med mera tålamod än han eljest skulle haft. 2 Miss Davenne kände sig tacksam, då kon ännu en gång återsåg den gamla giggen. Se så, sade doktorns glädtiga röst, nu måste vi alla hjelpa till.-. Ah, den här paraplyn är i vägen för mig här, vill ni vara så god girs, vändande sig till sir John, och hålla den sjelf, och skydda er dotter för solen? Ursäkta mig, men ni skall göra det bättre, om ni sätter er ned bredvid henne, på detta sättb, och han placerade sir John vid hans dotters hufvud: J skolen också, fortfor han, talande till domestikerna, sätta er vid den unga frökens fötter, och gifva noga akt på hvad jag säger er. Min plats är här i midten; och han föll på ett knä med ryggen vänd åt sir John och patienten, så att han helt och hållet hindrade dem från att se något af hvad som skulle ske. Jag skall icke uppehålla er Tärige, eller göra er mycket illa, tillade han, vändande sitt hufvud för ett ögonblick mot miss Da