räknat femtiosex eller femtiosju somrar, allt var beräknadt att åstadkomma ett angenämt intryck. En . noggrannare granskning, ett längre betraktande uppdagade fläckar på denna polerade yta. Pannan, af ren färg och slöt som marmor, var hög, men smal, och sluttade bakåt, likasom Georg den tredjes och Karl den tiondes, ett ärftligt drag inom den familj, från hvilken denne herre härstammade, och hvilket höll det löfte det gaf. af en envishet, hvilken icke skulle misskrediterst de krönta hufvuden, med hvilka den blifvit liknad. Det ljusblå ögat var alltför framstående och rundt, näsborrarne i den tunna krökta näsan voro hopknipna, de små välformade pparne hade en dragning uppåt, hvilken tillika med näsborrens skarpa vinkel antydde en vana att öfverlemna sig åt föraktfull stolthet. Det vanliga uttrycket i denne ädlings anlete tycktes säga, att stoftet, hvara! andra menniskör voro skapade, spred sig emellan fria luften och hans högvälborenhet Ett oupphörligt klatschande af postiljonens piska, och stenläggningen, öfver hvilken resvagnen bullrande rullar fram, förkunna ljudligen att den kört in i en stad. Ett med stentorsstämma ropadt: Se uppl. från kör svennen för det aristokratiska ekipaget förkunnar den osedde innehafvaren af en simpei tvåhjulig calessino, stående midt utanför posthuset, dess skyldighet att gifva rum för det förnäma ekipaget. Var det en inverkan af den blodiga: handen, hvilken låter känna sig till och med på afstånd, eller endast derföre, att egaren af giggen hade egna, brådskande åligganden? Visst är, att det befallande ordet knapt var yttradt, förr än det åtlyddes, och den: dammiga calessinon rullade bort. så hu stigt som den magra hästen förmådde dragv den, lemnande dess ansenliga medtäflare, ensam herre af platsen.fa; alliöskrall