Det neapolitanska polistyranniet. (F) Vid sidan af dessa kraftigare medel finns det andra, som, utan att vara l:ka omedelbart verksamma som en väpnad intervention, likväl kunna tvinga nespolitanska reg ringen att komma på bättre tankar. Jag vill i detta hängeeude anföra det fullt lagliga medel, som Manin föreslagit, om jag ock icke kan fullt gilla detsamma till principen: Då man talar om den neapolitanska regeringens i sanning afskyvärda framfart, plägar man draga den slutsatsen, att stora reformer äro behöfliga. Jag är icke af sramma mening. Innan man fordrar reformer, d. v. s. rya lagar, borde man, tyckes mig, börja med att fordra verkställandet af redan befintliga lagar. Nu finns det i Neapel ganska goda lager, men som alls icke efterföljas. Bland förut befintliga lagar, och såsom en nödvänd:g geranti för alla de andra, finns det äfven en konstitution. Det är till efterlefvende af denna, som man framför allt borde tvinga regeringen. Det ges härtill ett praktiskt medel, som är mycket enkelt. Konstitutionen förbjuder regeringen attutkräfva skatter, gom ej blifvit voterade af kamrarne. De skattskyldige ega alltså rätt att vägra deras utbetalande. Hvarföre skulle de icke begagna sig af denna rätt? Intet våld! Blott ett lugnt och lagligt motstånd. Om detta motstånd organiserades skickligt och i vidsträckt skala, om det på en gång utbröte på flera vidt åtskilda punkter i hela konungariket Båda Sicilierna, är jag fullt öfvertygad att det ej skulle kunna kufvas. I det man betoge regeringen dess uppehälle, gkulle man tvinga den att kapitulera, d. v.s. att efterlefva lagarne; hvilket vore fullkomligt rättvist. Men om regeringen, genom eti envist vidhållande af sitt olagliga och hufvudlösa beteende, Arefve folket till revolution, är det tyd:igt att denna icke skulle stanna vid konstitutionen, utan att den äfven skulle bortsopa dynastien, för att sedermera förfoga öfver landet i enlighet med den italienska nationalitetens sträfvanden. För öfrigt har denna politik, som nu römer ett så enbälligt ogill nde af den allmänna opinionen i Europa, gamla anor i Neapel. Frankrike har icke glömt mordet på Murat, som ej ens af sin militäriska ära och sitt kungliga majestät skyddades förarkebusering, han, Herrans smorda, endast några steg. aflägeen från påfvens stater. Man påminner sig den skändliga skökeaffären, i hvilken några vanmäktiga ville liksom uti en fälla fånga en bland de mest betydande och mest hedrade bland de statsmän England för närvande eger, hr. Gladstone. I London liksom i Neapel är det politiska hatet oförsonligt. . Med den hofsamhet, som utmärker visheten och kraften, ställa Frankrike och England för närvarande till konungen af Neapel några föreställningar, och dessa föreställningar tillbakavisas. Men månne icke den neapolitana byråkratien börjar finna det farligt att följa en sådan herre. 1 en serie af äfventyr, vid hvilkas slut en räkenskap måste stunda? Men återvändom till f.-d. polisministern. Efter hand som tiden fortskred syntes Delcarrettos makt tillväxa. Under de sista åren näst före 1848 skulle. ingen vagn i Neapel ha vågat köra upp i bredd med hans ekipage: rängarne äro klumpiga afbilder af sa herrar, och polisministerns kusk: skulle icke ha underlåtit att sända en pisksnärt i synen på den oförskämde, som skulle haft Tjerfheten komma inom håll för bans arm. Jag har sökt förklara den sällsamma dröm, efter hvars förverkligande hr Delcarrettog irdt ansträngda bjerna sträfvade; han hade sförsonligt krossat alla: de hvarje utsigt till () Se Aftonbladet m:r 213 —2185 oeh 217.