Aftonbladet – 16 september 1856, sida 3

för att lindra sina anhörigas nöd, uppoffrade den här lilla reliker, det käraste hon då egde. Jag är kanske död då du inbändigar detta; men min uttryckliga önskan är, att om du och Eva ännu älsken hvarandra, hon må blifva hustru åt Maries son. Detta allt skall du finna uttaladt i mitt testamente, som svenske konsuln i Amerika afsänder till grosshandlare S-— så snart han inhämtat underrättelse om min död. Din faderlige vän Elon Carling. Det andra papperet var af Anna och innehöll dessa rader: Tack, dyra älskade syster, för den lycka jag genom din uppoffring fått njuta. Denna lilla klenod, ett dyrbart minne af ditt sjelfförsakande bjerta, har följt mig såsom en talisman, medförande välsignelse. Må den nu, då du återfår den, bringa dig så mycken lycka som den har skänkt mig. — Tack, du goda, du älskande hjerta, och må den högste återgälda dig allt hvad jag har att tacka dig för, fall ödet beplutar, att vi icke mer skola återse hvarandra. Eva och Victor skola med en fördubblad kärlek ombulda dig, du, som lefvat blott för andras lycka och alltid glönat din egen. De skola skänka dig en svag ersättning för alla dina uppoffringar; ty Eva voro icke mitt barn, om hon ej skulle älska dig, såsom vore du hennes mor. In i döden din Anna.s Ack! dessa tårar, som badade Maries kinder, de voro både bittra och ljufva; bittra vid minnet af att de voro döda, dessa hennes älsklingar. Ljufva vid tanken på att hon skapat systerns lycka och denna till belöning nu skänkte sällheten åt hennes son. En atuin, men talande omfamning tolkade modrens och sonens känslor. Sedan den första rörelsen lagt sig, berättade grosshandlaren, att han på hösten :