Aftonbladet – 16 september 1856, sida 2

utan afseende på medlen upprätthålla densamma. C. I. D — De tankar, som vi för en vecka sedan yttrade rörande frågan om om Stockholms befä stande, hafva vunnit Svenska Tidningens bi fall och erkännande, hvad premisserna angår, hvaremot slutsatsen helt och hållet bestrides. Att uppförandet af nya murar icke kan gifva oss den trygghet, att detta bör komma i första rummet; att ingen hufvudstad i verlden är af naturen genom sitt läge så gynnad i afseende på möjligheten att försvara sig som Stockholm; men att dertill, likasom till landets försvar öfver hufvud, framför allt annat behöfves män och vapen, färdiga till strid i behofvets stund; att den iefvande kraften derför alltid är hufvudsaken, och att vi följaktligen i första rummet böra vinnlägga oss om dess utvecklande till största möjliga styrka och användbarhet och om vårt förseende med nödiga vapen till fäderneslandets försvar; att äfverr jernvägarnes anläggande blifver en stor militärisk fördel till underlättande af landets försvar emot en fiendes anfall m. m. — allt detta medgifves vara fullkomligt riktigt, ja, klart som dagen. Men häraf följer icke, menar Svenska Tidningen, att icke Stockholm ändå bör förses äfven med döda krafter till stöd och skydd för de lefvande. Befästninningar tjena nemligen just att spara och mångdubbla truppernas försvarskraft, och de förra äro mera angelägna, i samma mån som de senare icke äro tillräckliga, eller icke kunna vara till hands, hvilket säges tydligen vara fallet vid Stockholm. Innan vi svara några ord härpå, vilja vi likväl äfven fö t anföra, hvad Svenska Tidningen hufvud kligast svarat på den fråga, som vi i sammanhang härmed framkastade, nemligen om regeringen verkligen gjort hvad hon kunnat och bort, för att i första rummet göra den stridskraft, som finnes hos nationen, duglig till fäderneslandets försvar. . Vi äro ledsna, säger Svenska Tidningen, öfver att ej kunna besvara denna fråga med ja. Viäroledsna att nödgas medgifva, att man ej begagnat det 40åriga fredslugnet såsom sig bort att bereda öfning och organisation åt vår beväring. Historien skall utan tvifvel häpna öfver, att vi under 30 år haft en verkligt stor fältherre på vår tron eller nära den samma, utan att denna vigtiga fråga erhållit uppmärksamhet. Det är en för: bråelsegsom sanningen tvingar oss framställa, och icke för första gången. Han leddes tvifvelsutan af den oriktiga föreställningen, att organisation och krigsöfning göra sig sjelfva i behofveis stund, och han var upptagen med sin politik och så förvissad om, att han skulle kunna bibehålla fred under sin tid, att han försummade tänka på framtiden. Att äfven den efterträdande regeringen kunnat verksammare omfatta denna sak, vilja vi ej heller bestrida. Men medgifva måste vi på samma gång, att båda regeringarne blifvit af representationens obenägenhet att gå hennes framstälda förslag i dylika ämnen till mötes ganska föga uppmuntrade att skänka uppmärksamhet åt frågan, hvilket vi i alla fall icke framställa såsom fullt gällande försvar för hvad som försummats. Detta erkännande är märkligt nog från det hållet. — Beträffarde representationens öfverklagade obenägenhet att gå regeringens förslag i dylika ämnen till mötes, torde det dock ullåtas i förbigående fråga, om representationen just haft skäl att hysa något synnerligt förtroende till de militära förslågen af en regering, som förnämligast utvecklat sitt militära nit uti idkeliga uniformsförändringar, eller till krigsministrar, som behandlat dithörande ämnen med den lättfärdighet, att de icke skytt att rörande sorgfälligt utarbetade förslag till förbättrande af armens organisation,. som blifvit väckta inom representationen, öppet förklara, att de icke bry sig om att ens taga kännedom om deras innehåll. För att återkomma till de så kallade döda krafternz, som skulle behöfvas till stöd för de lefvande vid hufvudstadens försvar, så hafva vi aldrig nekat värdet eller angelägenh: ten af sådana. Vi hafva fastmera erinrat derom, att d-ssa krafter redan finnas, nemligen såsom här danade af naturen på ett sätt, hvarmed ingen annan hufvudstad kan uppvisa något jemförligt; och Svenska Tidningen har ju äfven medgifvit att så förhåller sig. Att Paris blifvit omgifvet .af murade befästningar, eller att sådana äfven ifrågasatts vid Berlin, bevisar ingenting för behofvet af dylika äfven vid Stockholm. Ty skilnaden i den naturliga belägenhetens gynsamhet för ett försvar emot fientligt anfall är himmelsv:d. Vi veta visserligen, att de fördelar, zom naturen i sådant afseende erbjuder, kunna ytterligare förökas genom konsten, och vi äro icke nog inskränkte att bestrida, det ju detta också bör ske här, om behof göres, för att bereda möjlighet äfven för en ringare truppstyrka att med framgång kunna motstå eller ätminstone uppehålla en öfverlägsen fiende. Men vi tro, att med behörigt afseende på det utomordentligt fördel ktiga läge, som Stockholm eger, den befästningskonst, som här behöfver utvecklar, kan inskränkas till uppförande i behofvets stund af sådana förskansningar eller fältbefästningar, som under sjelfva kriget pläga anläggas på några dagars eller till och med i nödfall blott på några timmars tid. De materialier, som dertill behöfvas, jord och träd, finnas öfverallt i Stockholms omgifningar. Äro planerna för dylika förskansningars anläggande, som sig bör, för alla händelser på förband uppgjorda, bör utförandet ock kunna ske med så mycket större lätthet och skyndsamhet. Och då ändamålet med Stockholms befästande äfven efter Svenska Tidningens plan i alla fall icke skulle vara att sätta staden i stånd att uthärda en ordentlig belägring, utan blott att kunna äfven med en minka uppehålla fienden någon kortare RE, FA IEEE