Aftonbladet – 15 september 1856, sida 3

Itecas. — I Vera Cruz rasade gula febern förfärligt. En telegrafåepeseh från London af den 9 S ptember förmäler att enligt senaste underrättelser från Förenta Staterna ett parti aboli ionistmotståndare förbereder sig att infalla i Kansas med 2500 man. — Vi taga oss friheten att ur Friskytten åergifva följande Sändebref till Steckholms ungherrar: från gamle herr Tumme Tott. (Har ni läst Qvinnans historias af Fullom. Hänvisning till våra barndomsminnen. Hur man knuffar eu ung dam ned i rännstenen. Nytt bolag af Stockholms hyggliga ungherrar för upplifvande af lagen om qvinnofrid. Birger Jarl som ordförande, Tumme Tott som sekreterare. Ve öfver de ohyggliga ungherrarne!) Mina herrar! Skola vi komma öfverens om en sak? Låtog gss vara gentila mot damerna! Vi ha ju litet hvaraf oss läst Qvinnans, historia, af Fullom. Vi ha beurdrat de lysande egenskaper qvinnan utvecklat till och med under fjettrarna af det grymmaste förtryck. Vi ha knutit våra näfvar af raseri öfver den djupa förnedring, hvaruti sskapelsens herrar, hållit denna skapelsens krona, och vi ha fröjdat oss öfver att nordens folk varit ett mönster för hela den öfriga menskligheten i behandlingen af det så kallade svagare könetr. Mina herrar, inte likna vi dessa tartarer, kalmucker m. fl. herrar barbarer, hvilkas råa seder Fullom så lefvande skildrar. Vi likna inte en gång någon af de n:o löjtnanterna, som i Aftonbladet för den 5 Sept. af en badgäst och saktad embetsmans tecknades i så mörka färger, och bland hvilka en i societets-boken antecknat sig såsom ordonnansoflicerare hos: H. E. H. kronprinsen. Nej, inte likna vi dem! Nog minnas vi våra mödrar och systrar; nog minnas vi hvilka som under tusenae försakelser, under ömhetens vyssningar buro oss på sina armar; nog eriura vi oss detta beundransvärda tålamod, som uthärdade med alla våra kapriser. den tiden vi voro ungherrar i kolt; inte kuona vi glömma de tårade blickyr, den darrande siämma, som invig!e oss i glädjens och sorgens mysterier, de ljufva läppar, som hviskade oss sagorna om englar och stjernor, om jättär och troll; den milda hand, som första gången res:e bönens Jakobsstege åt oss, och ledde våra svindlande tankar upp till de pånyttföddas ljufliga barnkammare. Inte kunna vi glömma allt det der, mina herrar; vi h. väl inte ett sånt eländigt minne heller. Låtom oss då komma öfverens om att vara gentila mot damerna. Snedt emot Tumme FTotts bostad uppe i em vindsvåning på tvenne små rum bor enkemajorskan v. K. Hon har legat lam i sin säng pu i falla åtta är. Hennes lilla pension är anslagen åt ende sonen, som i Upsala studerar till läkare, och hennes torftiga uppehälle här i Stockolm förvärfvas belt och hållet af enda dottern, en täck flicka på tjugo år, som virkar;. broderar, ger pianolektioner, opierar noter etc. Med ett ord, fröken Amelie v. K. arbetar för och uppehåller en älskad mor. Vare detta nog sagdt om hennes dygder. Jag var häromdagen på ett litet affärsbesök hos. mäajorskan. Jag vill inte upprepa alla de loftal hom höll öfver sin frånvarande dotter; endast en moder, som legat lam i sin säng i åtta år, kan berätta med hänförelse sådana der sorts kärlekshistorier. — Fröken Amelie kom hem, förvirrad och generad vid min: åsyn, hennes kinder färgades af förtrytelsens purpur; tårar glänste i hennes ögon, — skygg drog hon sig tillbaka i det yttre rummet. -Hvad i Guds namn fattas dig, mitt älskade barn? — Åh, söta mamma, det är ingenting farligt alls, men nog är det ledsamt. Det är nu visst fjerde gången på denna månaden som jag midt på ljusa. dagen blifvit förolämpad på gatav. — Om det vore: några råa eller druckna arbetskarlar, skulle jag bara anse det som en obehaglig otur, men alltid är det eleganta ungherrar, som visa mig prof på huru litet fina kläder hästyda på bildning och belefvenhet. — Men så kom då hit in och berätta, min 31skade flicka; protokollssektern är ju gammal vän i huset. — Jag kan inte visa mig, söta mamma, förrän jag får klåda om mig, ty jag har, med respekt sagdt, legat i en ränsten på Regeringsgatan. — Herre Gud Fader, hur har har det gått till? — Åbjo, efter jag nu skall vara en sqvallersyster så att protokollssektern hör det; — jag skulle gå bort med min virkade bordsduk till grefvinnan W. på Regeringsgatan, som mamma vet, och så möver Jag två unga eleganta herrar arm i arm på trotoaren. Hade det inte varit så fasligt med va.ten i räonostenen efter den starka regnsguren, skri lle jag genast gått ned på gatan, ty jag har haft f?,r många prof på ungherrars ohöflighet; — men r.u höll jag mig på yttersta kanten af trottoaren och gjorde mig så smal som möjligt. Tret hindrade inte ungherraroe att under förfrågan: alycker ni om att dansa på lina, min nådiga? skjuta mig ned iräsnstenen. Jag halkade, föll omkull, och stötte rätt illa mitt knä, fast den kmärtlan nu är förbi. En beskedlig gumma hjelpte upp mig, och de båda hjeltarne fortsatte under skrattsalfvor sin Zrorika bana. — Men det är ju förskräckhgt, herr protokollssekter! Skal då inte straff finnas för en sådan oförskämdhet? Mip stackars lilla Amelie! — ÅR, inte så farligt med mig, lilla mamma, men den virkade bordsånken är alldeles nedsmutsad, och jag hade lofvat grefvinnan den i dag, efter den skali bli födelsedagspresent i morgon. . Det är ett par: dagars arbete att få den i presentabelt skick, och: så blir jag föftesbryterska, som är det allra värste. jag vet. Jag sökte, under berättelsen sjelf blossande af harm, så godt jag kunde trösta de båda fiuntimmeraa, och jag försatte mig att, bilda ett litet bolag, som skulle ha till syfte att hvarbelst man träffade på dylika drag af uselt okynne, befordra brotts;lingarne till det lämpliga straffet af offentlig tillrättavisning för offentlig råhet. Således, mina Stockholms urgherrar, j som födsrat minnet af den aktning j ären skyldige qviuman, j. som inte uppvärmt edra hjertan vid läsningen af Fulloms historia ; tagen er i akt, Tumme Tott och hans bolagsbröder följa er i spåren, och hvarkelst j offentligen förolämpen ett årbart fruntinuser, eller, såsom Börjesson låter Gustaf Wasa säga, fubblen, med hvad Tumme Tott kallar skapelsens krona, der blifven j antecknade i vår svarta bok, och edra lysande namn förmedelst pressens alla hjelpmedel be-fordrade till odödtigheten. Jag skulle — om jag hade tid och utrymDug — hunna berätta er, J kyggliga ungherrar, I alla; hvilka j2g hoppas att få se som delegare i bolaget, — jag I ? kunna berätta er dussintals Vika upprörande ietter, som den om frökea Amelie; ja, jag ie kunna berätts gräsliga ker om dessa råa sällar, uppklädda af berrar Eeding, Wahren eller Hörlin; men J kännentill Am förut. Lagen talar cm vokynnesfäs, låtomr oss behandla dessa berrar sisom sådana i vårt nya OO isgsreglemente, och lätom oss inie lägga Ängrarne emellan. Nel. Mina hercar, grinnans historia är cvilisatohistoria, Jlåtom cs vara civiliserade, låtom oss tUs mot da merna. ereuskompv a således, ait på irottoarerna ma-ör hvd rje mötande fruniimmer. Den der unga flickan, som kommer der, kon har ivie tid att se på våra ömr.na blickar, hon skyndar efter bröd åt ea huogrsade mor. — Låtom oss i kullbåtarna inte