Aftonbladet – 13 september 1856, sida 3

Marie lade båda händerna på sin panna och förblef tyst en stund. Slutligen reste hon hastigt upp det sänkta hufvudet, gick fram till asken, tog byrån derutur äfvensom papperet och skyndade att åter hopknyta bandet omkring den. Marie hade knapt bunnit gömma. undan den lilla byrån och Papperet, innan Anna kom in, sögande: . Det är Carlings betjent., hvarefter hon skyndade ut med den tomma asken, Då Marie åter befann sig allena, nedsjönk hon på knä och bad. Men ingen tår banade sig väg öfver hennes bleka kinder, ingen klagan kom öfver de hårdt tillslutna läpparne. Efter en kort, men varm bön, reste hon sig upp, och då hon nu hörde, att friherrinnan H— stod i begrepp att aflägsna sig och Anna snart åter skulle inträda, närmade hon sig bordet, tog det derpå liggande öppna brefvet och läste: Goda Anna! Jag vänder mig till dig såsom till en vän, en syster, hvilket du alltid varit för mig, med en fråga, den jag bönfaller att du fullt uppriktigt ville besvara. Jag gör den i dag, emedan svaret derpå är för mig så vigtigt, att jag icke vill framlefva denna helg utan att ega visshet om hvad jag kan hoppas af framtiden. Sög mig: hvilka äro de känslor Marie hyser för mig? Ack! du, som utgör Maries andra jag, alla hennes rankars och känslors förtrogna, du vet äfven om den tillgifvenhet hon visar mig är endast vänskap, eller om den utgår från en varmare känsla. Du känner min kärlek till Marie, du vet att hon ifrån barndomen varit det föremål, hvarvid mitt hjerta fästet alla sina tankar och sitt bopp på lycka i framtiden. Ännu har jag till ingen, utom till dig, sagt huru högt jag älskar henne, och aldrig skall ett ord gå öfver mina läppar, om du tror att hon icke delar