Aftonbladet – 13 september 1856, sida 2

Åtna hade läst brefvet utan att våga draga andan; men då hon slutat, knäppte hon tillsammans händerna och hviskade med blicken uppåt höjden — en blick, hvaruti låg ett ut tryck af den högsta sälhet: . Gud, jag tackar dig!... Jag känner mig knappast värdig den lyckan att älskas af honom, som utgjort föremålet för alla mina tankar under dessa år. I detsamma klappade någon häftigt på dörren. Anna öppnade, och Marie instörtade med upprördt utseende och kastade sig ned i soffan; under det hon utbröt i häftiga snyftningar. Instinktmässigt gömde Anna brefvet och närmade sig Marie, frågande med ömhet, i det hon slog armarne om systerns lif: Hvad har händt?, Marie upplyftade sitt ansigte och såg Anna med ett uttryck af förtviflan, sägande: Anna, jag bar träffat honom, och han sade mig att han i dag begärt den flickas hand, som han älskade högre än sitt lif. Och jag, jag lefver ännu, fast han sagt mig det. jag kände att mitt hjerta brast, jag hade veI Jat skrika tll, så förfärligt smärtsamt kändes det -— och Marie gömde ansigtet vid syisterns bröst och utbröt ij de våldsammaste snyftningar. . Anna hade blifvit förfärligt blek, och med jen röst, den hon genom en oerhörd ansträng; ning förgäfves sökte göra lugn, frågade hon: i Om hvem talar du ? ! Om hvem annan än Elon. O, Anna ..s Anna! när han gifter sig, — den dagen dör Jag. I Du älskar honom således? stammade Anna. : Det vet jag icke; men jag känner att jag skall dö när han gifter sig; att jag hela mitt lif igenom hade velat sitta vid hans fötter och lyssna till ljudet af hans röst. Anna, I Anna, så olycklig jag är!