Aftonbladet – 13 september 1856, sida 2

uppmärk samhet väcktes af några snyftningar. Jag stann. sde och såg i mörkret en liten flicka ståend uta ör en port och gråta, under det hon kyste ett föremål samt hviskade en tyst bön. Derefter gick hon in i en liten oansenlig bod. Jag fo ljde henne, lyssnade vid dörren och uppsnapp td? ett och annat ord af samtalet emellan er och mamsellen, så att jag förstod hvarom frågan var. Jag gjorde mig då sjelf det löftet att blifva den lilla flickans beskyddare och befrämjaren af hennes lycka, huru än lifvet skulle gestalta sig för mig. Jag besökte et Mor, jag såg ert milda, allvarliga ansigte och gissade att ni var den, hvars lycka jag svurit att vaka öfver. Ni utöfvade redan som barn ett så stort inflytande på mig, att jag kände det ni en dag skulle blifva föremålet för min varmaste kärlek. Denna dag, Anna, är nu inne, denva dag då mitt bjerta säger mig att jag icke kan lefva utan er; och nu, min älskade Anna, frågar jag dig, sedan du känner mitt förflutna lif; kan du älsta mig? Vill du med mig dela glädje och sorg? Hurudant ditt svar än må blifva, ljufva flicka, skall min vänskaj alltid vera densarama. Anser du mig icke värd att blifva din make, skall jag likväl alltid stå vid dia isida såsom en tillgifven bror. j sär ditt hjerta fästadt vid mig — behåll då jden jilla medföljande klenoden, some Jag har att tacka för det jag fick kasta en blick in i ditt rika, hängifna och uppoffrande bjerta; men skulla endast tacksarahet bo i din själ, I återsägd den då till mig, på det jag må få behilla den såsom ett kärt och heligt minne ? äv stunder jag vid din sida drömde om en aa den högste icke fann mig vara ird. .der alla förhållanden ekall jag ändå jalliid förblifva den tillgifnaste af Annas vänElon Carling. ner.