Aftonbladet – 12 september 1856, sida 3

RO SERA VORE USER OSLO Sea ES OR ett inskränkt förstånd; som neddrager det kungliga majestätet till en skenhelig hycklares konster, som är på en gång godmodig och grym, som föraktar all själsodling, men stannar midt på gatan för att kyssa fållen af en munkkåpa, och som är förtrolig och vänlig mot sina ministrar, men färdig att förråda och krossa dem i samma ögonblick han smeker dem, en verklig teaterkung — är det lätt att förstå, att man måste underkasta sin själ och sitt samvete sorgliga förnedranden, för att tjugu år kunna bibehålla makten under en sådan monark. Man måste ingå vidunderliga dagtinganden med rättvisan och moralen, ja äfven med den skrifna lagen, hurudan ock denna må vara. Alla dessa förnedringar, alla dessa dagtinganden med sitt samvete har markis Delcarretto underkastat sig, eller snarare deråt öfverlemnat sig med kropp och själ, med slutna ögon, tänkande att han slutligen triumferande och renad skulle uppstiga. ur denna mörksens och pestsmittans afgrund. I hans häsder blef laglig myndighet despotism. Af soldaten har han gjort en tvödel, af presten en inqvisitor, af rättvisan ett tortyrinstrument, af polisen hvad vi snart skola se. Och under det detta utmärkta hufvud öfverlemnade rig åt alla den usla politikens furier och vandrade med fötterna i blod, med leendet på sina läppar, högmodet på sin panha, örat lyssnande efter angifvelser, handen färdig att stöta till, tjenande sin konung blindt och misstroende honom, såsom djurvaktaren misstror lejonet och tigern, dem han gifver föda, vederqvickande sig från sitt ohyggliga arbete genom orena njutningar, sminkande sina kinder för att i politik och kärlek bibehålla ungdomens mask; under allt detta och i denna kloak af dåliga passioner drömde han måhända om att i framtiden; på spillrorna af sin herres tron, vinna en Esparteros, en Cromwells ära. Men för att göra begripligt, huru det onda slutligen kunnat så förqväfva det goda i en af naturen så rikt hegäfvad själ, äro några biografiska underrättelser af nöden. Francesco Xavier Delcarretto föddes i senare hälften af förra årbundradet. Härstammande från en krigarefamilj, bestämdes: han för vapenyrket och insattes af föräldrarne uti krigsskölan i Annunziatella, hvilken stod undet ledning af general Parisi. Derifrån utgick han 1796 och blef en af den neapolitanska generalstabens mest utmärkta officerare. Man vet, att Ferdinand I, sedan han af franska armån blifvit förjagad från konungariket Neapel, måste taga sin tillflykt till Sicilien. Delcarretto följde sin konung och återkom ej till Neapel med honom förr än år 1815. Vi återfinna honom slutligen såsom kommendant i provinsen Bagilicate. Vid den tiden hyllade Delcarretto demokratiska ideer. Oaktadt sin postsom kommendant och sin egenskap af militär fruktade ej den blifvande polisministern att sälla sig till karbonari. Ifrån Campanellas tid ända till första fjerdedelen af nittonde århundradet hafva Kalabriens kloster alltid inneslutit revolutionära jäsningsämnen. Liksom klostren i det ottomaniska riket, särdeles de på berget Athos, hafva de kalabresiska klostren i långliga tider varit härdar, der patriotismens lågor blandade sig med den religiösa känslans. Likzom hetärernas samfund rekryterades från de grekiska klostren, egde karbonarismen sitt stamhåll inom de italienska. Det var fader Francesco-Xairer, föreståndare för minoriterbrödernas kloster i Brienza, som i egenskap af chef för ett karbonarisamfund emottog eden) af Delcarretto. Den stackars munken fick dyrt likta för denna ära, då hans förre medbrottsI ing blef polisminister, Befordrad till öfverste vid regementet Farnegse, fann Delcaretto snart många tillfällen att utmärka sig. Oupphörligt på ströftåg i spetsen för sina lätta kolonner, förde han ett häftigt krig med banditerna, isynnerhet mot Vardarelli. Men gåsom deltagare i revolutionen år !820, då han tjenstgjorde som stabsofficer i general Pepes armå, såg han sin bana afbruten vid konstitutionens störtande följande året. Delcarretto måste draga sig tillbaka och råkade i ett tillstånd af nära nog verklig nöd. Man såg honom, dåligt klädd, hvarje mörgon fatta posto vid porten till palatset Öttajani, i hopp att ådraga sig den allsmäktige ministern Louis de Medicig blickar och intresse, Men detta olyckans prof, som härdar starka själar, var för svårt för en man, hvars kärlek ill lyx och nöjen alstrade stort behof af penningar. Hans omåttliga ärelystnad kom horom att glömma hvarje betänklighet: vid vaet af medel. Hans alltför svaga grundsatser unde ej motstå fruktan för nöd och obenärkthet. Han egde ej mod att afvakta den tund, som alltid ljuder för den redlige manren, hvilken underordnar sig sjelf sin saks inressen och stiger till makt, drifven endast af len id, för hvilken han kämpar. Han var vära afgrundens botten och beslöt att befria ig derifrån till hvad pris som helst. En sigora Misuraca hade rekommenderat honom hos inansministern. Medici kastade slutligen sina ;gon på den ihärdige supplikanten, som så ounktligt postade vid tröskeln till hans palats. Delcarrettos energi och militära talanger voro wonom väl bekanta, Han återgaf honom hans ifverstegrad och sände honom emot banditerna ler snarare emot de liberale, som stodo i ält i Kalabrien och Cilento. Delcarretto åto. ig att befria styrelsen från dessa farliga fienler, och höll i det närmaste ord, i det han vang de a att emigrera. Vid bildandet af sin rupp, hvars. officerare han valt bland de utnärktaste af de afsatte militärerna, utvecklade an en organisationsförmåga, som ådrog hoiom styrelsens uppmärksamhet. Konungen segärde af honom en plan till :gendarmeriets rganiserande. Denna plan förvärfvade honom färdighet af general öfver denna kår, efter Sauzzo. Titeln generalinspektör för gendarmeriet, om förenades med hans nya värdighet, gaf ionom full makt att handla, och han ordnade då fter sin egen ingifvelse denna ståtliga genarmekår, som kan täfla med de skönaste i uropa, och hvari hvarje soldat är lika lyande som.en öfverste. ev FAM ARM FP MM Fr RH M IA pr a rm vs AA ke 0 CK ÖA RR AA AA — rn RR Brr DÅ