Aftonbladet – 12 september 1856, sida 2

kunde jag icke urskilja; men då jag en timma derefter trädde in till er mor, var ett ögonkast nog för att säga mig hvilken af er båda var den sjelfförsakande, Men innan jag säger något mera, så tillåt mig att för er blick, älskade Anna, framläga en kort redogörelse öfver mitt förflutna lif. Och sedan, ljufva, milda flicka, lägger jag mitt öde i dina händer, Kanske ni någon gång hörde tant Ankarkrona nämna att hon hade en syster. Kanske också att den finkänsliga gumman aldrig vill till lif återkalla minnet af denna syster, hvars son gjort henne så många och bittra sorger. Huru som helst, vill jag nu meddela er hela denna sorgliga hvardagshistoria, endast ett litet bihang till den bedröfliga erfarenheten, att en förklemande och förvekligande uppfostran förer menniskan till kanten af den afgrund, som lättsinnighet och bristande moraliska grundsatser skapa för ungdomen. Fru Ankarkrona hade en syster, några år äldre, som blef gift med en grosshandlare vid namn Falk. Jag var deras enda barn. Min far och mor förde ett yppigt och lysande lefnadssätt, och jag uppammades i fåfänga och dårskaper, — Alla mina nycker tillfredsstäldes och mina minsta önskningar uppfyldes. — Att jag på detta sätt redan som barn skulle fatta tycke för nöjen, faller af sig. sjelft, och ordet försaka var ett ord jag aldrig hört, — Så uppnådde jag mitt sextonde år, utan när gra kunskaper, utan att någonsin hafva gjort mig reda för hvad jag ämnade blifva, eller att jag en dag skulle tvingas att draga försorg för mig sjelf. — Att lära, hade alltid varit mig motbjudande, liksom allt slags arbete och nyttig sysselsättning; och som min informator äfven fann det ganska beqvämt att slippa sitta och plugga kunskaper i en dylik lätting som jag, gå inhämtade jag just ingenting. — Så stodo sakerna då jag konfirmerades. Dagarne derefter måste min far lemna in sin konkursansökan, Året derpå var han död, min mor försänkt i den yttersta fattigdom, och jag, vid sjutton års ålder,