Aftonbladet – 12 september 1856, sida 2

att de skulle tillbringa aftonen tillsammans. Men innan hon hunnit öppna brefvet bultade det åter på dörren. Nu är det säkert från friherrinnan, tänkte Anna; men hon bedrog sig äfven denna gång; det var en gammel jungfru som lemnade heane ett bref ifrån artisten, herr Felix Ånrå. Herre Gud, jag tror menniskorna blifvit skrifsjuka på julafton; hvad kan Felix hafva att skrifva om? Just som han icke kunde gå öfver gatan och muntligen säga hvad han har att meddela. För öfrigt råkas vi ju om ett par timmar då han kommer hit. (Andr bodde alldeles midt emot fru Tollin). Under det Anna höll ofvanstående lilla monolog i tankarne, lade hon Andrås bref åsido och öppnade Carlings. Älskade Annal började brefvet, och vid läsningen af dessa tvenne ord blef Anna purpurröd, och hon lade ifrån sig brefvet med en nästan förskräckt rörelse, men tog det lika fort igen och läste följande : : MDet är i dag fem år sedan ödet eller snarare försynen förde mig i er väg och jag lärde känna er. Föga anade ni då att barnets hänförande sjelfuppoffring hade gjort ett så djupt outplånligt intryck på mannen, och att detta intryck snart, genom det dagliga umgänget och kännedomen om all den hängifvenhet och försakelse, som bo i ert hjerta, skulle förvandlas till en häftig och stark känsla. — Ack! då jag satt vid er sida, Anna, såsom lärare; då ni för mig utvecklade hela rikedomen i er själ och alla de skatter ert bjerta gömde; då kände jag att lifvet utan er vore en ödemark, och för mitt minne genljöd alltid ljudet af edra tysta snyftningar då ni stod utanför porten till er mora hem och i begrepp att för henne uppoffra det enda föremål ert barnahjerta hade kärt, Slumpen hade fört mig just: till: detta ställe, då ljudet af er stilla gråt kom mig att stanna och lyssna, så att jag uppfångade er tysta bön om tillgift för det offer ni gjorde. Edra drag