Aftonbladet – 10 september 1856, sida 3

Några ord angående folkundervisningen. Göteborgs Handelstidning innehåller under denna rubrik följande insända, väl grundade betraktelser öfver ett af de vigtigaste ämnen, som kunna taga fosterlandsvännens uppmärksamhet och bemödanden i anspråk: Bland alla de ämnen, hvilka äro föremål för menskligt vetande, är väl intet som så på en gång renar, stärker och höjer själen som naturvetenskapen. Afven den mest okunnige, om han gör sig mödan att uppmärksamt betrakta naturens ting oeh fenomener, kan ieke undgå att blifva stämd till vördnad och beuudran för Skaparen — och med detsamma intagas af kärlek till Honom. — Man erfar dock dagligen, huru ringa uppmärksamhet de flesta menniskor skänka denna herrliga natur, i hvars sköte de stundligen röna prof på Guds närvaro. Synnerligast bland allmogen är likgiltigheten för Guds uppenbarelse i naturen alltför tydlig. Den, som umgås med folket på landsbygden och tager kännedom om förhållandet, skall finna att, i allmänhet taladt, bonden aldrig med anledning af naturens företeelser egnar Gud sitt hjertas dyrkan, ej heller har den minsta kännedom om den verld, uti hvilken han lefver, emedan hån aldrig hört eller läst något om densamma — mer än hvad han inhämtat ur Mose skapelsehistoria. Af denna totala brist på kunskap om naturen och dess förhållanden härleder sig den myckna vidskepelse, som ännu, i våra upplysta tider,, är rådande hos allmogen. Får bonden på himlahvalfvet se en af de der märkvärdiga tingestarne till stjernor, som hafva en lysande svans i släptåg — strax spår han krig, hunger eller pest, och gör sig för det kommande mycken oro. Skulle någon af hans kor bli nog olycklig att mjölka blods — strax tillskrifver han detta vara föranledt af ovämnens hämdfulla trollkonster, och hans hjerta förbittras mot den, som han förmodar vara den brottslige. Blir han en afton, efter solnedgången, sjuk — genast vet han förklara, att han blifvit skrammad af spöke, och för att häfva sjukdomen använder han de mest befängda medel. Får han händelsevis se verkningarne af en hvirfvelvind — med ens. anar han en afgrundsandes närvaro, — Dessa och dylika inbillningar, gängse bland folket på ganska många orter, äro icke blott vanhedrande för den med förnuft begåfvade menniskan, utan förorsaka derjemte dem, som tro på dylikt skråek, många bekymmer samt blottställa dem för 8. k. bättre folks åtlöje och förakt. Att bele eller förakta bonden för hans barnsliga inbillningar och föreställningar, är dock högst dåraktigt; ty man må besinna, att han, som: sagdt är, aldrig fått någon upplysning om förhållandet. med.:de fenomener, som dagligen i naturen för honom uppenbara sig; den forntidstro,, hvilken han antagit för sann, har ingen brytt sig om att förklara för ogrundad. Oförmögen att sjelf tänka öfver orsakerna till de naturliga tilldragelserna, alldenstund hans tankar ej fått någon förnuftsenlig riktning i den vägen, tror han blott, hvad far oeh farfar trodde — samt hvad. presten säger; och denne senare har andra föremål för sina förklaringar, än naturfenomener. Och skulle bonden någon gång ta sig dristigheten att fråga sin pastor, huru det. verkligen förhåller sig med vissa saker, så kunde lätt hända, att frågaren fick samma svar som fader Lars i F., då han frågade kyrkoherden J., om :detär sant, att jorden rullar omkring, att hon är rund ete.: det kan ju vara jer precis detsamma, fader Lars,, svarade hr J.; det passar sig ieke för en redlig landtbrukare att grubbla på sådana saker; slå bort sådana griller! Nu, sedan folkskolor i alla landsändar kommit till stånd bör man kunna hoppas, att allmogens vidskepelse skall så småningom försvinna och lemna rum för mera förnuftsoch naturenliga tankar, åsigter och föreställningar; att dess synkrets skall vidgas, dess tankeförmåga odlas och skärpas. Men — om folkskolorna verkligen skola förmå verka derhän; om folkupplysningen skall kunna blifva sådan, som dess vänner önska: så synes oss vara oundgängligen nödigt, att naturläran ingår såsom ett hufvud-ämne för folkundervisrninger. I stället för att, såsom nu är fallet, onödigt bortnöta barnens dyrbara skoltid med den från alla håll öfverklagade katekes-utanläsningen, som tillintetgör förnuftets rätta bruk, dödar läslusten och nedtynger barnsinnet, skulle klar och lifvande undervisning i naturkunnigheten åstadkomma en rask och säker utveckling af barnens andliga förmögenheter. För intet läroämne hafva barnen en såda lust som för naturläran; intet är dem mer motbjudande än katekesen. Och hvarföre? Jo, emedan det förra har förmåga att väcka till andligt lif och sjelfmedvetande, då deremot det senare bar en rakt motsatt verkan. En hemlig instinkt tycks säga barnet detta; och dock låta skolornas inspektorer och lärare, som borde fullt förstå hvad barnet instinktmessig! anar, katekesläsningen qvarstå såsom skolans vigtigaste undervisningsämne,, föregifvande, att detta är kristendomskunskap! Vår mening är således denna: Om man skall kunna hoppas något godt af folkskolorna, så måste naturläran intaga ett vigtigt rum i undervisningen, och katekesutanläsningen förkastas ooo rt ! tj