Aftonbladet – 10 september 1856, sida 3

uppsats tillata vi oss for tilliailet endast den erinran, att den besparing af manskap, som ångkanonbåtarne på uppfinningarnes nuvarande ståndpunkt kunna medföra, jemför ia med de förbättrade roddkanonbåtarne, enligt hvad vi af sakkunnige män erfarit, icke på långt när lärer vara så stor, som roddfiottans vedersakare påstå, med antagande nemligen att samma kanonkraft i båda fallen skall utvecklas. Med all aktning för marskalken Canrobert, torde man icke heller böra bygga alltför mycket på omdömet rörande de tjenligaste medlen till Sverges kustförsvar af en man, som med all sin krigserfarenhet troligen icke, när detta omdöme fäldes, ännu hade något klart begrepp om hvad en svensk s gård vill säga. Det bör således icke förtänkas oss, om vi ännu hålla mera på omdömet af den lilla stam, som sjelf varit med om strider i våra nordiska skär, eller som egnat sig åt ett särskilt studium af detta ämne, än på deras, som icke ega någon sådan erfarenhet att åberopa. Den insända uppsatsen, sora för öfrigt utmärker sig genom en större hofsamhet och mindre partiskhet, än som utmärker en del af de auktoriteter han åberopar, är af följande lydelse: Att i nuvarande tidehvarf nyttja menniskearmar i stället för hjul och pistoner, och konsumera beväringsynglingar i stället för stenkol, är ieke allöanast absurdt, men äfven omenskligt. Den, som seit eländet af en roddflotta, der soldaten, likt galeraslafven, är fastsmidd vid sin tunga åra, der han, vutan tak öfver hufvudet, är blottstäld för årstidens alla skiften, och der han, utan tillfälle att utmärka sig, ej möter annat än en plågsam död, kan ej annat än afstyrka begagnandet af ett vapen, som medför sådana olyckor, hvilka, nödtvungna den tiden då ängkraften icke var känd, numera skulle svara oförlåtliga. Så yttrade sig redan för tolf år sedan på riddarhuset en af dess utmärktaste och mest krigserfarne, äfven med afseende till skärgårdskriget, medlemmar, som under en mängd af år haft tillfälle att på nära håll följa utvecklingen af verldens största sjömakt och under samtal inhämta dess utmärktaste mäns åsigter; så yttrade sig under debatten om sjöförsveret vid 1844 45 års riksdag Sverges minister vid hofvet i England, bans exc. grefve Magnus Björnstjerna, tilläggande: ;Det hedervärda bondeståndet, hvars söner det gäller , mest, måste jag vid detta tillfälle isynnerhet göra suppmärksamt på de olyckliga följder för dem sjelfave, som deras vota till fördel för en roende flotta skulle medföra, och hvilka, grundade på förutsättningen att denna flotta vore mindre dyr än en seglande, skulle utgöra ett så mycket större misstag, asom förhållandet är tvärtom. Och dessa grefve Bjönstjernas ord, hvilka då icke lyckades göra sig gällande, och som, yttrade nu, 8äkert skulle hämtat ytterligare stöd och kraft så väl af den utveckling användandet af ångan sedan dess ernått, som af de lärdomar, de senaste årens krigshändelser i vårt vära grannskap gifvit, dessa ord hafva blifvit upprepade af författaren till en nyligen utgifven skrift : Teckningar ur Sjökrigsväsendet. 2. Granskning af rStudier öfver Svenska skärgårdsflottans historia, krigssätt och användande vid Sverges försvar. Af en infanteri-officern; — och de bafva nu vunnit, eller skola utan tvifvel vinna, vida större genklang; ty — så, eller ungefärligen så, lärer ju äfven en af nutidens berömdaste krigare, den härstädes af folkets jubel helsade franske marskalken Canrobert under siti vistande i Sverges bhufvudstad yttrat sig, och hans ord, eller åsigter, blefvo, om vi ej missminna oss, af landets mest lästa tidningar gillade, spridde och kringburne till alla landsändar. — Så hafva äfven, efter hvad vi förnummit, flere af engelska flottan: officerare, hvilka besökte hufvudstaden och Fårösund; yttrat sig; och så yttrar sig blånd andra se naste tidens skriftställare, en talangfull, för både innehåll och framställningssätt med nöje läst förfatfare -— R. o. Än — i ett af årets häften utaf den, med sina många förtjenstfulla uppsatser, utom facket alltför litet uppmärksammade Tidskrift i Sjö väsendet, uti ett af hvars senaste häften vi med särdeles fägnad återfunnit en annas, högt värderad författares, kommendören B. Lagerbergs (med utsati aamn) penna, hvilken i liflighet, värma, kraft, intres se, frimodighet och sakkännedom tyckes ingenting hafva förlorat efter genomgångna sjukdomar och tillbakadragande :vid 70 år:till privatlifvet; en man, gom; sedan många år hyst och vid mångfaldiga tillfallen i sakrika skrifter uttalat ungefärligen samma åsigt om en roddflotta. Nå väl; deäna åsigt om en roddflotia numera torde väl således vara så allmän, så erkänd, så obestridlig. att någonting annat icke enslärer kunna ifrågasättas. Ingenting mindre ; rodaflottan har ännu både många, sakkunnige och talangfulla försvarare; deribland större delen af den ännu qvarlefvande lilla stam, som sjelf. varit med om en oeh annan ärofull bragd af dessa roddfartyg — innan ångkraften fanns att tillgå; deribland den från många håll högt uppburne författaren till förenämde studier öfver skärgårdsflottan ; avd f. d. statsrådet grefve Platen, i hvars med nyeken omsorg och förtjenst, synnerligast i systematiskt hänseende, utarbetade stora plan för sjöförret roddfarivg blifvit bibehållna, medan linieskepp utdömts; de ud, slutligen, andra att förtiga, den med rätta mycket värderade författaren A. W. L., som utiettaf desist hitkomna häftena af Tidskrift i sjövädetn, i en uppsats om ängkanonbåtar, roddkanonm, m.,, sökt bemöta åtskilliga af R. o. A:s yttranden om de förras absoluta företräde. A, W. L. angifver ångkanonbåtarnes plats inom rKårdsva vara ungefär kavalleriets inoz 1, ef stor vigt oeh nytta, oumbärligt, men icke görande infanteriet, roddbåtarne, öfverflödigt, synnerligast vid så kallad positionsstrid, der en: viss innehafvande position, i skärgård, skall försvaras, och der den större och dyrare ångkanonbåten är mera blottstäld och alltför dyrbar och svårersättlig att timvis klädda skotuv. A. W. L. förfäktar dock icke sina åsigter såsom under alla förhållanden och i all framtid absolut riktiga oeh oföränderliga, utan angifver dem uttryckligen såsom beroende af uppfinningarnes nuvarande ståndpunkt. — Uppfinningarne,, säger han, fortgå rastlöst, och måhända kan man snart få se en maskin af så enkel, lätt och fullt lämplig beskaffenhet, för att denna med fördel må kunna användas på ett fartyg af så små dimensioner och i synnerhet af samma ringa djupgående som roddkanonbåtens; hvilket likväl ingalunda är händelsen vid ångmaskinkonstruktiomeas nuvarande ståndpunkts. Det är icke meningen med denna lilla uppsats ati för närvarande inblanda oss i den teoretiska striden om ångkanonbåtens eller roddkanonbåtens företräden i ena eller andra hänseendet, eller med nigra nys skäl jens försöka inverka på de olika äsigterna: Om vi å;ena sidan öppet angifva, att vi i principen äro helt och hållet ense med grefve Björnstjerrna och öfrige, att det i närvarande tidehvarf är både absurdt eh pmenskligt, att nyttja menniskoarmar i stället f;r bjol (eller skruf) och pistoner och konsumera beväringsynglingar i stället för stenkol; och om vi än äro synnerligen böjde att antaga — hvad vi i brist på personlig erfarenhet derom ieke våga be stämdt påstå — att olägenheterna i allmänhet hos roddkanonbåtarne, åtminstone de mindre, äro så stora, att de afsedda fördelarne sällan kunna ernås utan under för detta vapen gynsamma omständigheter, bvilka på förhand aldrig kunna med visshet påräknas; så måste vi likväl å den andra fullkomligt instämma med 4. W. L., att under uppfinningarnes rastlösa fi mgång problemet af den möjligaste bästa sö