Aftonbladet – 8 september 1856, sida 3

mycket djupt. Men vi skola troligen komma på en mera förtrolig fot med den förträftlige sir Hildo. Han är visserligen endast en baronet. men hans slägt är äldre än lord Warleighs. Huru ädelt af honom att gifva dig pastoratet endast för de förmånliga uppgifter han fick om din karakter! Det var nu höst. Första hälften af Oktober hade förflutit och en tidig vinter redan gjort sitt inträde. Tillrustningarne till flyttningen voro fullbordade, prestgården skulle följande dagen utrymmas, och det nya bostället tagas i besittning. Klockan var nio på qvällen. Natten var mörk och stormig; månen skimrade understundom blekt fram genorm skyarne och ökade den dysterhet, som han ej kunde fördrifva. Mrs Benford hade tidigt gått till ro, för att vara bittida i ordning till följande morgonens resa. Benford satt med sin fot på spiselgallret, stirrande på elden, då han hörde en knackning jå förstugudörren. Den öppnades af pigan, och kort derefter hördes steg på trappan. Ett sakta slag gjordes på förmaksdörren, En herre, som söker er, sir och en figur inträdde i. rummet. Den främmande stannade nära dörren och fästade sina ögon på Benford. Väl insvept emot kölden, men med kappan nu nedfallen af axlarne, samt med hatten ännu nedtryckt öfver ansigtet och handen hvilande på en lång staf, stöd lord Warleigh der, blek, spöklik, med halföppnade läppar, utan att yttra ett ord. Ers lordskap! utropade Benford uppspringande, Hvad i Herrans namn har fört ers lordskap hit under denna fasliga natt, så sjuk som ni är ? . Tala sakta,, sade lord Warleigh..Jag har kommit för att se er — för att återigen se er; att jemföra edra drag med — Hjelp! sätt mig ned; mitt hufvud svindlar. Benford förde honom till en stol, drog den nära elden, och värmde hans hand mellan båda sina. Kan ni röra vid min hand utan att rysa? sade lord Warleigh. Känner pi att den ej är lik andrag bänder.a Det inre medvetandet gjorde Benford stum. Hen upphörde att gnida handen och lät den alla. Se der! Återigen träder han emellan! sade