vara sin skyldighet, att tillkännagifva sin snara afresa, som han beslöt sig att gå upp till slottet och personligen uppvakta lord Warleigh. Lord Warleigh var sjuk, han kunde ej taga mot någon — han lemnade ej sitt rum, och den förtrogne kammartjenaren, s m var alldeles svartklädd och talade hviskande, kunde ej utsätta någon dag då bans lor skap skulle vara i stånd att taga mot mr Benford. Ar han mycket sjuk ? frågade kyrkoherden. Om hans lordskap ej vill taga emot mitt besök såsom granne, torde han tilläfventyrs ej hafva något emot att se mig i egenskap af prest vid sin sjukbädd.a ; Vi våga ej säga hans lordskap, att ban ör så sjuk, sir; er åsyn skulle oroa honom för mycket. För det närvarande är han fasligt orolig och yttrar besynnerliga saker. Han har aldrig tyckt om prester. Var god och anmäl mitt be ök hos honom. Jag skulle önska att få taga afsked af honom innan jag lemnar orten. Mannen lofvade, men påtagligen utan hopp att kunna uppfylla hans begäran; och Benford återvände för att meddela sin hustru, att den store manneus fientliga sinnesstämning ännu fortfor. Och detta endast derföre att lilla Dulcibel sade att hon intet tyckte om honom. Det var visserligen mycket oförståndigt af henne att säga så till en lord, men hon visste inte bättre. Han kan intet hysa agg till oss för ett barns anmärkning,, sade Benford, men jag har vissa misstankar rörande hans lordskap, som jag ej skulle vilja uttala för någon j verlden mer än för dig. Jag fruktar att hans lordskap. dricker. Benfordnästan ryste när han uttalade detta fasliga ord. Dricker! — en adelsman! utropade mrs Benford: omöjligth Jag vet det visst ej, svarade kyrkoherden i Swilkstone. Men han såg mycket besynnerlig ut och talade så underligt och råkade atom sig för ingenting. Jag är alls inte ledsen, det försäkrar jag dig, att komma härifrån. Jag sade dig genast, att jag inte tygkte om honom. Hans hand kändes så kall somettsvärd.n Jag har aldrig tagit honom i hand, sade mrs Benford med en så bedröflig ton, att det var påtagligt att honisaknade denna förlust