Aftonbladet – 8 september 1856, sida 2

maksbordet. Alla försök att utforska källan till hans rikedom voro fåfänga. Mr Bulk Looby hade ingen kunskap derom, och deras korrespondenter i staden voro lika litet i stånd att upplysa det. En vecka efter denna förvånande händelse inträffade ett nytt mirakel. Mr Looby infann sig åter i prestgården och önskade veta i hvilkens namn de penningar, som denna mor gon blifvit öfversända, skulle bokföras. Mera penningar! sade mr Benford. Ah, skrif upp dem tillsammans med de andra; men jag tycker verkligen, tillade den oförderfvade unge mannen, att jag icke kan behöfva mera penningar. , Det är inte för er räkning, sir, denna gång, sade mr Looby. Jag är mycket glad att höra detta, sade mr Benford fullkomligt sanningsenligt. Det är för barnen; och om ni vill nämna två förmyndare, skola penningarne genast öfverlemnas åt dem. Benford nämde två vänner, och frågade sedan likgiligt: Huru mycket är detå Tjugotusen pund i femprocentsfondernan, svarade mr Looby, som nu stå till hundra och två, säger — tjugotusen fyra hundra pund, som vi sälja genast. Vår kommissionär ar 3 Frion. master Winnington en arftagare. Kapitalen skulle förökas tills de voro 18 och 21 år, med afdrag af tvåhundra gen för hvardes ras uppfostran och underh dac 4 Efter ytterligare fjorton dagars förlopp kom en tjensteman, för Benford fullkomligen okänd en liten fet rödblommig man, så djupt bes grafven uti en hvit halsduk, att det var påtagligt han vill: se ut som en prestman, äfven om han skulle omkomma på försöket. Han presenterade sig sjelf på ett högst belefvadt sätt, sägande sig vara en eckle Vastik Om: udsmans Mera penningar? frågade Benford, hvilken nu sällan varsnade någon främling utan att