AKADEMI-KAMRATERNA. )RIDA Fö aa DECKEN 3. Flickan är blott tre ;: 7 gammal, och gossen ett. Jag förmodar ait de inte finna stor skilnad mellan hans lordskaps boning och denna. Jag vill ej taga den lille med mig. Huru! icke den lille! Den vackre liile. Guds engeln! Hans lordskap skall aldrig förlåta dig, om du håller honom undan. Men Benford var bestämd, och tagande sin lilla flicka vid handen, vandrade han af till slottet, och inträdde i biblioteket. Hans lordskap var ej inne, och Benford drog en stol till bordet och öppnade en bok med kopparstick, för att roa sin lilla dotter. Medan de sålunda voro sysselsatta, öppnades en sidodörr helt sakta, och lord Warleigh trädde in. — Han stod stilla på tröskeln och betraktade gruppen framför sig. Han tycktes förstenad af fruktan. Slutligen utsträckte han sin hand och sade: Det är ni. Ni är här så tidigt — vid denna timma på dagen? — Och hon! — Hvem är hon? z Mylordo, sade Benford, jag kom vid den tid ni befalt. Detta är min lilla dotter. Ni begärde att jag skulle taga henne med mig. Jag hoppas att ni ej tager det illa. Ack, nu kommer jag ihåg det, sade hans lordskap och räckte honom handen. Jagtager så sällan mot främmande, mr Benford — och fruntimmer,, tillade ban, seende småleende på den lilla flickan, som stod förskröckt mellan sin faders knän, tittande med stum förundran på den gamle mannens ansigte — och fruntimmer infiona sig så sälla: sjelfmant här, att jig blef helt öfveraskad, men är nu mycket glad., Han satte sig ned och talade med den största välvilja. Han drog den lilla flickan närmare och närmare intill sig; tog slutligen ) Se Aftonbladet n:r 205—208. : 3