Aftonbladet – 6 september 1856, sida 3

och orörliga. Församlingen märkte med förvåning hans lordskap stående upprätt, endast! stirrande — stirrande. När Benford uppsteg! på predikstolen, när han blef synlig der i sin svarta skrud, och med sin böjliga, klara stämma uppläste texten, undergick hans lordskaps ansigte en plötslig förändring; hastigt drog han fram sammetsgardinen för bänken och blef ej mera synlig. Församlingen var bedröfvad att deras nye kyrkoherde, som tycktes hafva behagat deras patron. under altartjensten, ej varit lika lycklig under predikan. Predikanten sjelf var på intet sätt sårad deraf. Han visste. att lord Warleigh var en allt för lärd man att behöfva undervisas af honom, och han fortfor som vanligt att predika för de fattige. Då han höll på att i sakristian afkläda sig prestskruden, öppnades dörren; hans prestkappa var aftagen, rocken var ej på, och han var i skjortärmarne då den store mannen inträdde. Benford. blef högst förlägen; han hade aldrig förr talat till en lord; hans ansigte glödde som en eld. Med sammanpressade läppar och ögonen.skarpare än någonsin fästade på den förvirrade kyrkoherden, tackade den gamle mannen honom för hans predikan. Jag är lord Warleigh, sade han, jag har emottagit edra veckouppgifter, hvilka jag begärt; de äro förträffliga. Kom till mig en stund i morgon. Jag skall taga emot er kl. 11. Innan mr Benford hunnit sansa sig var hans lordskap försvunnen. Han är mycket god, sade mr Benford då han omtalade händelsen för sin hustru, men jag tycker ej om honom. Hans hand var zåsom kallt stål; jag kände som om det varit ett svärd, och — så harmligt att han skulle träffa på mig sålunda klädd. Mrs Benford hade ej heller någonsin sett en lord, och hyste djup vördmad för. aristokratien. Det är visst, att boms lerdskap är