Aftonbladet – 6 september 1856, sida 2

Alla de olägenheter vi nämt, vidlådande hufvudtäders befästande, gälla äfven för Stockholm, ehuru en icke är bland folkrika städer. Å andra sidan et en hvar, att Stockholm för det närvarande liger vid vår yttersta Östra gräns. Att denna ort, så äl för dess nämda strategiska fördelar, som för dess genskap af hufvudstad, blir första föremålet för en ster ifrån kommande fiendes anfall, lärer icke undgå ågons uppmärksamhet, som på saken tänker. Att n fiendes landstigning omöjligen kän af vår ringa lotta, örlogseller skärgårds-, hindras, är icke nåot tvifvel underkastadt. Att, vid ett oförmodadt anall af en äfven ej betydlig landsattstyrka, Stockwolmy, i saknad af befästoingar, icke kan försvaras, tan måste genast öfvergifvas, derom bör man icke emna någon i okunnighet. Och som det är gifvet, tt ett anfall från nämda östra håll ganska säkert ej kulle utföras med ringa styrka, så måste man vara jeredd på, såsom en ganska sannolik bändelse, att id första utbrottet af ett krig med en fiende, som öl taga Stockholm, är staden förlorad. Alla de förlelar, af oss i det föregående nämda, som Stockholm kulle ega såsom strategisk punkt, belägen vid passet nellan Mälaren och Saltsjön, porten till Uplaad eller södermanland, nyckeln till Mälarens vatten, alla dessa ördelar äro förlorade genom det obefästade läget så ära. gränsen, utsatt för en fiendes första anfall. Ty det är ju klart, att om också en fiende ej skulle afva hopp om att kunna längre tid behålla Stockwlm; om han också ej ärnade eröfra landet; om han fore öfvertygad att, i följd af truppernas ankomst rån alla delar af landet, snart nödgas öfvergifva stalen, så har en eröfring af Stockholm för honom så nånga fördelar, både iförboppningen att injaga skräck landet och i vissheten att bortföra dyrbarheter af ;skattbart värde, att han vore högst oskiekli , om van ej försökte det, en oskicklighet som ej kan vänas, hvarföre vi också anse ingenting förloradt genom utt öppet uttala denna vår svaga punkt. För våra iender är han säkerligen icke dold: det är då skadigt, om han vore dold för oss sjelfva. Vi skola härvid, för att ej anses vilja öfverdrifva någonting, icke lägga vigt på farhågorna för plun(ring och sköfling, emedan sådana, ehuru tillhörande krigens rätt, icke tillhöra de nuvarande krigens sätt; men en möjlighet af någonting ditåt kan väl icke antagas vara alldeles otänkbar, i synnerhet vid en hastig öfverrumpling och besittningstagande på kort tid, i hvilket fall man icke bryr sig om att genom skonsamhet bereda sig välvilja. Äfven om sinnesstämningen, så väl i landet i allmänhet som hos Stockholms invånare i synnerhet, vore så hjeltemodig, så spartansk, att man genom Stockholms eröfring, strax vid början af ett blifvande krig, icke skulle anse stort vara förloradt; att man utan nedstämning underkastade sig alla med en hastig eröfring förenade försakelser och vore ge nomträngd af den tanken, att der konungen uppslår sitt högqvarter, der är rikets hufvudstad — äfven under all denna förutsättning, tro vi likväl det fordras allvarsam pröfning, huruvida skäl vore att genom befästningar söka åtminstone mot en öfverrumpling skydda hufvudstaden. Uppstode fråga att uppföra sådana befästningar omkriovg Stockholm, att de kunde trotsa de stora artillerioch ingeniöranläggningar, hvilka bilda en ordentlig belägring, och befästningarne således hade till syfte, att en arme kunde till det yttersta försvara staden — så skulle vi bestärhdt afstyrka detta: Icke för de 20 millioner, som planen kanske skulle kosta; ty kunde ändamålet bestämdt eller med stor sannolikhet vinnas, så tro vi samman icke vore illa använd. Men olägenheterna af en stör folkmassas ibstängning blefve då så stora, att försvaret blott derigenom skulle försvagas. Derjemte har en slik stor anläggning den vådan, att nationen skulle så fästa sig vid densammas egande, att, om den blefve eröfrad, skulle man tro allt vara förloradt, och man skulle förtvifla om fäderneslandets räddning. Men sådant vore en riksolycka. Lägg härtill, att våra egna framtida befälhafvare skulle, i strid med riktiga strategiska grundsatser, snart sagdt af det höjda nationalropet tvingas att stå qvär vid gränsorten Stockholm, der offra hela armån och hafva ingenting qvar till det öfriga landets försvar. Stora befästningar kring Stockholm vore derföre ekonomiskt, politiskt och strategiskt orådliga. De enda befästningar, som omkring Stockholm kunde ifrågakomma, vore sådana, som bestodo af några spridda, men starka verk, både på stadens norra och södra sida, blott med syfte att hindra öfverrumpling, hindra eo fiende att med liten styrka, som medgåfve företagets förhemligande, eröfra staden, och således tvinga honom härtill använda en större styrka, försedd med gröfre artilleri, hvarigenom företaget vore svårare att hemlighålla, således lemnade oss rådrum att samla en tillräcklig styrka för att kunna göra motstånd, intilldess vi så förstärktes, att vi kunde fördrifva fienden, och icke behöfde draga oss inåt landet, förr än vi af öfvermakten dertill tvingades. Stadens läge gynnar synnerligen sådana befästningars anbringande. Mälarens vatten, som med tämlig bredd genomskär Stockholm och omgifver dess båda vestra sidor, liksom Saltsjön begränsar dess båua Östra; de vatten, som genomskära trakten norr om staden, — alla dessa bilda af naturen skilda traktdelar, hvilka lätta befästningars anläggande. Så bildas, på norra sidan, ett ganska trångt pass mellan Brunnsviken och Saltsjön, vid Alkistan, som tillstänger vägen från. Roslagen. Den korta sträckan mellan Ulfsundasjön och Brunnsviken vid Haga tillstänger vägarne från Upland och Westmanland. På södra sidan om staden bildas vid Danviken ett trångt pass mellan Saltsjön och Hammarbysjön. Trakten åter mellan denna sjö och Mälaren, framför Skansoch Hornstull, innefattar så väl vägen från Södertörn, som den från Södertelje, der vägen från södra Sverge samt den söder om Mälaren förenas. Sjelfva naturen har här utstakat hufvudstadens försvarslinier. Befästningar, inskränkta till detta omfång och till ofvan anförda syftemål: att hindra hufvudstadens öfverrumpling, samt under en kortare tid-bidraga till dess försvar, anse vi icke blott för nyttiga, utan påkallade af vårt lands försvarsställning alltsedan sista fredsslutet med Ryssland 1809, som beröfvade oss vår förmur Finland och gjorde Stockholm till en gränsort. Men om så är, hvarföre har icke saken förr varit bane? — Den har varit det, och ehuru blott ena ringare summa till sådana arbetens begynnande begårdes vid 1836 års riksdag, så afslogs den af stänerna. Vi ärna icke här uppträda till försvar för regeringen, som låtit saken sedan ligga nere; men åtminstone bör denna uraktlåtenket icke klandras från den sida, der man varit obenägen till alla anslag för ändamålet, l Likväl har en förut icke anad stor förändring i krigskonsten under de senare åren timat, som gjort befästningar omkring hufvudstaden ännu angelägnare än förr. Derjemte har en förändring i politiken uttalat sig, af beskaffenhet att öppna fosterländska ögon dem, hvilka hitintillsi försvarsanstalterna endast sett regeringens begär till anslag, ickelandets behof af försvar. Ännu för 40 år sedan kunde knapt de tankedristigaste ana något om ångans inflytelse på krigsföretagen till sjös, och ännu för 20 år anade man ej den afgörande inflytelse i detta fall, som vi se under våra ögon. Hjulfartygen hade visserligen redan den stora fördelen att kunna bogsera så väl snett SEN