Aftonbladet – 5 september 1856, sida 2

Arthur tog brefvet, och vid det svaga dagsljuset läste ban föjande: Jag lemnar dig, dyre Arthur, och känner att jag ej kan skiljas från dig så kärleksfullt som jag skulle önska. Jag ville ej gerna visa dig mina känslor, ty jag har verkligen så! litet välde öfver dem, att jag fruktar du skulle förakta mig för min svaghet. Jag skall fråmföra ditt uppdrag och ditt bref till LucyJag skall säga henne, att du kommer snart. Gryningen är nu ej långt borta, och jag begifver mig af tidigare än jag sade dig; ty jag ville ej :illåta dig, under ditt nuvarande helsotillstånd, att vara mig följaktig. Det är till London jag far. Ack! förlåt mig för det jag begifver mig dit; men jag tror, att det är min plikt. Du skall finna detta, äfven du,. vid närmare eftertanke. Om de skulle blifva förvånade öfver min frånvaro, ty tilläfventyrs blir jag uppehållen, så säg dem hvart hän jag farit; jag ville hafva sagt dig detta förl den natt, men jag vågade ej, dyre Arttur! Tänk vänligt på mig. Alltid skall du vara mig kär. W. H Han skulle tecknat under hela sitt anna sade Arthur halfhögt och lade brefve Rh der sin bufvudkudde. Till London ar id advokaten, med prof på malmen, tillade en högt. såag skall Res dit före honom oakidiga affärd. az td bar Jeende på hansläppar, och han stör RT ta hunnit långt, sade han till den gamla qvinnan, ty bläcket som han begagnat är ej ännu torrt. Jag tyckte Jag såg honom då jag kom hit, svarade hon, längt bort på heden, men kanske var det en buske, eler mihända en ko. Jag vet inte rätt, men jag tjckte det var likt honom. . (Forts. följer )