Aftonbladet – 5 september 1856, sida 2

Mån kom ihåg, om vi icke mera skulle möag, att jag aldrig, aldrig ett ögonblick har förändrats uti min tillgifvenhet för dig! Hvarföre skulle vi ej åter mötas? Tror ju mig vara. så sjuk? frågade. Arthur. : pJag vet ej; tankar komma stundom öfver 088, man vet ej buru. Det var ej på din helsa jag nu tänkte; det ges så många oväntade förändringar i menskolifvet. Farväl! Du får icke stiga upp i morgon bittida. De skildes för natten. I stället för att gå till sängs, blickade Arthur ut öfver morasen. Det var en vild och öislig scen, men som för honom tycktes ega en dragningskraft, svår att utreda. Då han så sutit en timma — kanske två, ty han gaf ej akt på tiden — betraktande stjernorna, hvilka soredo en egen glans öfver heden, tyckte han sig höra ett sakta knakande i den gamla bräckliga trappan, likasom. om någon gått ut på täspetsarne, Han reste sig upp och såg 1 sitt fönster, som hade utsigt åt träporten. Han såg då en man, som höll en lykta försigtigt framför sig och. som: förstulet blickade omkring sig, likasom fruktade han. att blifva sedd, komma ut ur: huset och gå skyndsamt bort. Han tog af åt venster. Han bar på axeln en yxa och en spade, hvilka blixtrade fram i ljuset. Haän gick nedför sluttningen till vattenfallet och försvann der. å Nästa morgon klockan 6, då den gamla qvinnan kom att förrätta sina morgonsysslor, fann bon dörren på glänt. På bordet såg hon en biljstt och bar den uppför trappan. Hon knackade på Arthurs dörr. Kom in! sade han. Är det du, Winnington? Jag skall genast stiga upp. —Nej visst ioke; den unge herrn har gifvit sig af, ochjag tänkte att detta bref skulle vara af vigt.e