Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

m— ? rr— X — X X -2? -— —.-—Z0—— 4 fortsatte han högt, slitande den i stycken och kastände dem föraktligt på elden, så har den intet värde... Du var en dåre som öfvergaf dina fjärilar för en så tåpig sysselsättning som denna. Gå ej dit mer, hör du det. (Här stampade han på blomman med foten.) Huru våt den är! Elden har ingen makt öfver den: Arthur! du intresserar dig aldrig för något som jag företar mig. Jag vet ej buru jag förolämpat dig. Att blomman var vanlig, visste jag nog, men jag tyckte att dess rötter voro mycket eget fastrotade. Ellen skall kanske blifva misslynt, ty vi ämnade plantera den i hennes trädgård, och jag begärde endast att få visa dig den emedan den föreföll mig så högst besynnerlig. — Men kom nu; öfvergif dina böcker och din läsning för en enda dag. Vi skola återvända till Oxford om en vecka, och jag önskar, att du kände Warleighs litet bättre innan vi resa. Jag återvänder ej till Oxford sade Ar: thur; jag skall låta stryka ut mig ur katalogen. Winnington blef förvånad och äfven ledsen. Vi hafva lofvat att helsa på min tant på vägen till Oxford, sade han. Lucy blir både bedröfvad och bedragen i sitt Hopp. Jag skall skrifva med dig. — Jag skall förklara allt för benne — jag är redan skyldig henne bref. Har du ej ännu besvarat hennes bref? det kom för en månad sedan! utropade Winnington. Ack! om Ellen Warleigh ville skrifva en enda rad till mig och tillåta mig att skrifva till benne, huru skulle jag ej längta efter benipes bref! buru skulle jaZej besvara dem från VN i. i Hon skulle: f ; en ganska besvä jkorrespöndefitn, sade Artbur, gifvande akt på det sista försvinnandet af buskenms qvistar, då