Aftonbladet – 4 september 1856, sida 2

de gnistrande och sprakande flögo upp i skorstenen. Luey vet, att jag har en nyttigare sysselsättning, än att säga henne tio gånger om, att jag älskar henne mer än något annat, vet, att jag sträfvar efter rikedom, egentligen för att få kalla henne min. Jag skall snart finna den. Bed henne lita derpå. Om tre dagar blir jag myndig. Då komma de eländiga styfrar, som min förmyndare nu -förvaltar, i mina egna händer. Jag skall fördubbla dem tusenfaldigt, och då. — — Är palatset färdigt inföll Winnington, som ej länge kunde hysa missnöje, och platsen vid din högra sida hålles redo för din lifmedikus, som under tiden anbefaller dig att gå till sängs lugnt, ty du har öfveransträngt ditt sinne med arbete, och din helsa, dyre Arthur, är alls icke god. . För ett ögonblick vaknade en gnista af den fordna ömheten i Arthurs hjerta. Han tryckte Winningtons hand. Tack! tack! sade han, jag vill göra dig till viljes Din röst är mycket lik Lucys, och så äro dina ögon äfven. God natti dyre Winnington. S Winnington lemnade rummet, och så gjorde äfven Arthur; men ej för att gå till sängs. Kort förat hade en packlåda anländt från Hawoleigh, som blifvit-stäld afsides i en mörk skröbb under trappan. Arthur blickade ett ögonblick ut i nattmörkret. Månen var Insvept i moln, och nattvinden for, hemskt tjutande, öfver de kala morasen: Han öppnade packlådan och framtog derutur en spade och en hacka och sedan han varsamt öppnat för-. stugudörren, gick han ut. Han gick med hastiga steg till vattenfallet. Han såg sig noga omkring och varsnade en liten ljungtorfva. Från prestgården till detta ställe utgjordes narken af en lätt sluttning. På ömse sidor om floden voro höga bankar, ty strömmen hade ännu ej stigit af höstregnet, och Arthur