Aftonbladet – 3 september 1856, sida 2

———Lseen ken i tionde af de förenade -socknarne uppbar dem ståtliga inkomsten: af (omkring. 90 pund årligen: Ej under då att-han inga zeparationer gjorde på prestgården, ej heller täta besök hos sina sockenboer. Endast den första söndagen i hvarje månad red han dit från sin bostad och höll gudstjenst för de få personer, som händelsevis ihågkommo att det var söndag eller hörsammade kallelsen af den enda spruckna klockan, som af den druckne skomakaren (hvilken äfven tjenstgjorde såsom klockare) svängdes fram. och tillbaka i samma-stund-han upptäckte prestens skopformiga ot på spetsen af den angränsande vårdkullen, Församlingens förvåning blef: alltså stor och kyrkoherden synnerligen belåten, då två unga män från Oxford hyrde de rum, jag redan beskrifvit, och möblerade dem med en kärrlastaf bohag från Hawsleigh; uppgifvande, ätt de för sina studiers skull ämnade tills bringa de långa ferierna uti denna tysta nejd. Deras uppförande motsade ej heller deras ut-, sago. Deras bord: voro betäckta med böcker, kartor och lexika, och efter deras tarfliga frukost egnades hela dagen till läsning; De voro två unga män och så vackra och själfulla som man någönsin kan önska att träffa dem, båda vid samma. ålder och längd, imen med en olikhet uti utseende och lynne; som-troligen hade utgjort första anledningen till den nära vänskap, som nu förenade dem. Arthur Hayning, en eller två månader äldre än det andre, var af en mera fast och sjelfförtröstande karakter än denne. Han fortsatte sitt arbete under en oafbruten ansträngning, aldrig seende upp, aldrig yttrande en anmärkning, och ganska sällan besvarande någon sådan af sin vän. Men när hans bestämda lästimmar voro slutade, föregick en förändring uti hela hans väsende. Han blef gladare, mera verksam och nygirig än hans flyk