Aftonbladet – 2 september 1856, sida 2

Sully hade räddat Frankrike. — Henriette dEntragues håde förlorat en krona. SÅh), mumlade hon och knöt konvulsiviskt sina. händer, du bar kostat mig bra dyrt, djefvulska bref, men så fins -dudå åtminstone ioke mera!... Och hvad konungen beträffar, så skall han nog få känna min Kämd!... Jag svär det! Med desså ord omfattade den ursinniga flickan den förvirrade faderns arm för att draga -honom, derifrån, och utan att våga se på den hånleende Leonora eller den glädjedruckne Sully, som följde henne under djupa bugningar, skyndade hon ut. Någon tid derefter gjorde drottning Maria af Medicis sitt intåg i Paris. Hon kom ifrån Lyon, dit den otålige och nyfikne konungen rest tvennemånader förut för att se och gifta sig med henne, ö j Hela hufvudstadens befolkning trängdes otåligt på gatan Saint-Antoine och kring Bastiljens omgifningar, i hopp att kunna uppfånga en enda skymt af den nya drottningen. När konungens giftermål blifvit offentliggjordt och man redan börjat tala om att hans förening lofvade att bära frukt, erhöll Crillon, som dragit sig tillbaka till sina gods i Provence, från genovefainerbröderna ett bref, affattadt i följande ordalag: Ädle herre! Som ni vet, så var fru hertiginnans de Beaufort sista bön att få blifva begrafven i vår kyrka i Bezons, men som ni troligtvis äfven mins, fogade hon till denna begäran en annan önskan, hvilken skulle utföras den dagen då nämde dam skulle vara glömd af pverlden. Jag tror nu att denna dag är kommen — pingen menniska uttalar mera hennes namn; phon är förgäten! Dock jag, som ej kan glöm! ma, jag påminner er om det löfte, jag i ert pnamn gaf henne, och ber er derföre att kompma till Paris för att hjelpa mig realisera! pdet. l Jag har också skrifvit till chevalier dej Pontis, som redan inlagt om permission och endast afvaktar edra befallningar. Brodern Robert. Crillon hörsammade genast kallelsen, och Pontis var redan på mötesplatsen, gatan de la Cerisaie, der hvarest året förut Ispårances praktfulla boning rest sig: . Bygnaden de försvinnit, der fanns ej mera en enda sten — allt, som: kunde. påminna om det förflutna; var borta... Samma hemlighetsfulla man, som för Eitperäncees räk