Aftonbladet – 1 september 1856, sida 3

Henriette hade användt hela sin skicklighet för att utforska konungens. tankar; men alla hennes försök hade misslyckats, och i sin vilda ifver hade hon beslutat aft så småningom taga det afgörande steget. En dag berättade hon för sin höge herre, att det uti Europa cirkulerade en mängd olika rykten angående ett visst kungligt giftermål. Låt dem cirkuleran; svarade Henrik och begaf sig på jagt. En annan gång beklagade den unga flickan sig öfver att hon blifvit förolämpad af några uslingar, som kallat henne konungens älskarinna. Den blyga dutvan gret af kränkt hederskänsla. Ni gör mycket orätt i att gråtas, svarade Henrik, hvar och en menniska eger väl rättighet att säga hvad hon vill; vet jagl Och han begaf sig till rådsaleh. Någon tid derefter, sedan den snillrika fröken dEntragues också hållit råd, sade hon till konungen i ett af dessa lyckliga ögonblick, som Virgilius kallar Aenbås molles habitus et tempora: Jag tror, min älskade sire, att vi hafva några små affärer att reglera tillsammans; säg, önskar ni att jag skickar efter min far? Henrik svarade ja, skrattade mycket åt förslaget, kallade herr dEntragues sin käre svärfar och -begaf sig på en revy. Herr dEntragues öfverläste sitt tal, påsatte sig sin mest vördnadsbjudande min och afvaktade sin audiens; men Henrik hade helt och hållet glömt bort den, och den misstänksamma Henriette sökte förgäfves att uppfriska hans minne. Saåken komej för. H:nriette bannades, vrsdgades och snäste. Heurik låtsade i början ingenting märka, men när slutligen de tvära åtbördernå och de ovärliga orden tilltogo i så hög grad, att han ej fick äta i fred, beslöt han att skrida till för