Aftonbladet – 1 september 1856, sida 3

begge partierna skrattade. Ja, alla skrattade, utom sjelfva Frankrike. När man såg fröken dEntragues skämta, reta och till och med straffa denne af hela Europa vördade konung, då sade man med fasa till sig sjelf, att, en gubbe böjd under ett dylikt ok, aldrig skulle ega styrka att afskuddasig detsamma; och sanningen var verkligen den, att de öfvermodige, af hofluften allt mer och mer berusade dEntraguerna ofta frågade hvarandra: Huru skulle han väl kunna förjaga oss, äfven om han ville det? Den omättliga Henriette var likväl ej nöjd med den makt hon egde; hon bar ännu icke namnet drottning, denna titel, som utgör en: ärelysten qvinnas skönaste dröm, och alla hennes tankar hvälfde sig uteslutande kring det af konungen undertecknade äktenskapslöftet. Ett gammalt franskt ordspråk söger, att den, som kan bestämma dagen till sina skulderg betalande, icke är någonting skyldig ; men konungen Hade i sin ingångna förbindelse ej bestämt någon tid, och han var följ-. aktligen alltjemt fröken dEntraguess gäldenär, hvarje dag var för honom en förfallodag. Ibland beundrade VEntraguerna sjelfva den granlagenhet de ådagalagt emot Henrik. Ettår hade förflutit! Ett år, under hvilket de ej en enda gång uppmanat honom til! att uppfylla sitt skrifna löfte. Ett helt år! De strängaste konvenanser skulle hafva åtnöjt sig med trenne månaders sorg! i Den aktningsvärda familjen började likvisst nu att tröttna. och fadern, brodern, modren och dottern uppmanade hvarandrå oupphörligt alt ej längre läta saken bero, utan att djerft gripa verket an, Vissa menniskor betala endast med tvång, och Henrik, vi nödgas erkänna det, betalade härvidlag litet och trotsade mycket.