Jaså... middagen, upprepade Gabriella och stannade hastigt. Vi väntade endast på er. Hvarföre väntade ni på mig?... Det är i dag skärtorsdagen, således en sorgedag... Jag ämnar naturligtvis fasta.n Dessa ord, uttalade med dof stämma, gjorde ett djupt intryck på de närvarande, Hvar och en betraktade uppmärksamt hertiginnan, hvars mörka klädsel fullkomligt passade till hennes dystra tal, men ingen var mera häpen än florentinaren Zamet. Hertiginnans yttrade föresats att fasta hade helt och hållit förvirrat honom, och i sin häftiga bestörtning glömde han sig till och med så långt, att han vände sig mot Leonora, som, stående på ett trappsteg och stödd emot en marmorpelare, nyfiket eller snarare lidelsefullt följde denna scen. Är det då så märkvärdigt att man fastar å en dag sådan som denna ? frågade GaPriella och fixerade skarpt financieren. Hans majestät önskar att jag andäktigt skall uppfylla alla de ceremonier, hvilka vår kristna kyrka föreskrifver under denna heliga vecka, och jag skattar mig lycklig att kunna lyda min konungslige herres vilja.n Denna vackra tanke skall jag ännu i dag skrifva och berätta konungen, mumlade la Varenne för sig sjelf. Skönt! Nu föra väl vi också vara nödsakade att fastar, mumlade Bassompierre. Ja, den som åtminstone hade vetat det i morse, så hade man alltid kunnat hitta på någon utvägl... Det var i alla fall mycket orätt af konungen Me NR säga mig det rent uti gär när han skickade mi prtiginnan ... Fan må svältal, g med hertiginn n Det förstås naturligtvis af sig sjelft, fortfor Gabriella med sycber alisträngning, att jag ej tvingar eder att följa mitt exempel...