Aftonbladet – 29 augusti 1856, sida 3

TS VN Ste rr fra er dt AR OLMGUG ILS lära ej varit brandförsäkrade. 7 BLANDADE ÄMNEN, En scen från hafsbetten. Vi meddela efter Ilustreråd Tidning föl jande ur en amerikansk tidning hämtade hem ska berättelse om tvenne dykares äfventyr vic ett nedstigande på hafsbottnen. Det är der ene af dykarne sjelfve, som berättar, hvad har dervid upplefvat. För någon tid sedan förolyckades en ångare, me namnet Marmion, på den farligaste kustsidan a Newfoundland. Efter all: anledning hade denjutai att erhålla varning af någon mötande fiskarbåt, tör nat mot ett blindskär och med ens gått till botten Då hafvet på det ställe, der olyckshändelsen passe rat, icke ansågs vara af synnerligt djup, tycktes dö mig icke omöjligt för en behjertad man att komm: ned till det förgångna fartyget. Jag rådgjorde mer mina kamrater, och de voro af samma tanke sot jag. Utan dröjsmål vidtogovi de nödiga förbere delserna;j och: snart afseglade vi, sex inalles, unde mitt kommando; i en liten skonert till vår destina :ionsort. Det var vackert och lugnt väder. Väl gåfv i söder och öster små moln af misstänkt färg him len ett hotande utseende; men detta äfskräekte os icke. — Emellertid var dock vattnet så djupt, at ingen masttopp visade oss det sjunkna fartygets graf Vi måste således på en höft välja oss vår operations punkt. Vår skonert flög frawi till det utsedda stäl let, och Rimmer — en karl af bepröfvadt mod hvilken .jag. bland. mina kamrater utkorat till mir följeslagare .på den farliga nedfärden — Rimmer oct jag sjelf iklädde oss våra dykarerustningar. Vi på satte hjelmarne, drogo på oss kautsjudrägten; vigterna fastgjordes, och vi voro färdiga. — Det se ohyggligt mörkt ut;.Breton., sade Rimmer. Bah endast en vanlig mist, svarade jag :muntert nallt väl!s — Ohl Ijöd det doft under hans hjelm. Färdigt! ropade jag högt inom min egen, hvilket de dock ieke kunde höra; jag gåf då det öfliga teck: net, svängdes ut öfver bord. och nedåt bar det, jag först och Rimmer tätt efter mig. Det dröjde icke länge. förrän vi hunmt, botten. Vi befunno oss på en efter utseende vidsträekt slätt, som hade en liten sänkning från norr till söder. Då vi blickade fram: åt, sågo vi-ett mörkt, dystert föremål resa sig upp från djupet och hvilket vår öfvade blick fann vars en hög klippa. Jag vinkade åt Rimmer att närm: sig den. — -Det är svårt att beskrifva huru man. ä! till mods då man för första gången vandrar fram på. hafvets botten. Här. finnas tusentals föremål hvilka väcka häpnad till:och med hos den, som hun: drade gånger förut: gjort sammä : färd. På ala si dor -omslutas vi af vattenmassan ; ögat kän icke här, såsom i luftens regioner, skåda ut i det vida fjerran, ty ju längre fram, desto tätare och tätare blir skymningen, tills utsigten slutligen förlorar sig i et! vöckenlikt mörker. Med undantäg af det oöpphör liga pustandet-af den från bröstventilen framströmmande luften jemte det af vårt -framskridande: ge nom vattnet förorsakade plaskandet, hördes ieke et! ljud. Vi. gingo raskt på; ty iden ide. öfre regionerna så tunga rustningen. är här nere helt lätt och generar -ickedet ringaste den öfvade dykaren: — Svärmar af fiskar omringade oss på alla sidor, fiskar af hvarje form och storlek föllo oss i ögonen, hyart vi än vände dem, De framsköto snabbt vid sidan om. 0ss;. de lekte och tumlade i vattnet öfver våra hufvuden ; de jagade och förföljde hvarandra i alla riktningar. Här :tumlade :sig en: svärm delfiner i oviga språng; der steg en nördkapare långsamt upp mot vattenytan ; här sköt eh oräknelig mängd af mindre fiskar förbi oss, och längre bort banade sig väldiga hafsmonster i långsam. rörelse väg genom vatteåmassan. Då och då kKommo tre eller fyra i vår väg; de stirrade på oss och Bböllo sig orörliga tills vi kommo dem tätt inpå lifvet; då flydde de pilsnabbt undan. — Under det vi sålunda skredo fram på i hafsbottnen, sågo vi vår skonert som en mörk sky långsamt segla fram öfver våra hufvuden, och omkring hundra alnar framför oss reste sig som ett torn den agatfärgade klippan, som redan på långt håli mött våra blicker. Vi voro likväl icke säkra på hurävida detta var det ställe, der Marmion förolyckats. Men snårt fingo vi sigte af en mörk rund massa. Rimmer stötte mig i sidan och pekade äitåt. Jag niekade bifall, och vi gingo raskt framåt. Efter få minuter kommo vi klippan helt nära, hvarvid den mörka massan visade sig vara skrofvet af ett fartyg. Plötsligt stötte. Rimmer åter till mig och pekade uppåt. Följande medcblicken hans hand, såg jag hafsytan uppöfver oss svalla och sjuda, En ögonblieklig rysning, trängde mig genom merg och ben; dock, den giek snart öfver. Forts. följer ) s—Ls—— — — RR