Aftonbladet – 28 augusti 1856, sida 2

sin egen sällhet, hon tänkte endastpå konungen, som skulle stå qvar ensam, öfvergifven och straffad, Ingen qvinna skulle, vid hans nuvarande ålder, mera älska honom utan ärelystnad och beräkning, ingen qvinna skulle mera påminna sig att äfven han en gång va rit ung, och att hans kärlek ej alltid vari löjlig. Ack, Gabriella visste det! Hvem skulle väl -hädanefter förstå att värdera detta: ädla hjertas dyrbara egenskaper — detta hjerta. hvari blott en sol, af hvar: varmaste strålar hon fått njuta och med hvars mörka fläckar alla andra skulle vara nödsakade att åtnöja sig I Se der hvad som bleknade Gabriellas kinder och lät en återstod af ömhet ännu vibrera inom henne. När konungen sträckte emot henne sina armar, vände hon sig bort: nedtryckt af samvetsförebråelser, och när hans bönfallande blickar sökte bennes, då voro hennes tårar nära att utbrista — men de skulle hafva förrådt hennes hemlighet, och hon tillhörde numera Esperance — Esperance, som blifvit förvandlad till en skugga. . Arma Gabriella! Intet misstroende, ingen oro och ingen aning fördystrade tanken .å den lycka hon skulle få njuta vid hans sida, ingen fruktan för framtiden minskade hennes hjertas våldsamma slag !... O, förgänglighet! den olyckliga qvinnan begret den lefvande och hoppades på den döde! Henrik satte sig vid hennes sida, han fattade hennes händer i sina, och han betraktade henne länge med ögonen glänsande af kärlek. Redan färdig att resa, min Gabriella ! sade han med vek röst. Min Gabriella! hertiginnan ryste vid detta ord, utsagdt af den, som hon ej längre tillhörde. Ni har bra brådtem att lemna migs, tillade