Aftonbladet – 26 augusti 1856, sida 3

han ännu fortare framåt, för att uppnå den port, som från orangeriet ledde till prinsarnes gård. Men hastigt varade han, en frosia skakade hans leminar, och en kallsvett betäckte hans panna. Bakom den stängda gallerporten hade hans skarpa öga upptäckt en pluton soldater, sittande på gården omkring en eld, som det fina regnet, oaktadt alla deras bemödanden att hålla den vid makt, oupps hörligt släckte. ,Här brukar vanligtvis ej stå vakt,, tänkte han, dess härvaro har således någonting att betyda... Dock, jag behöfver ej nödvändigt passera öfver prinsarnes gård, jag kan lika väl gå ut åt den här sidan. Och åter började han sin snabba vandring, rädd att annars blifva inspärrad emellan gallerporten och spionen, hvars steg oupphör igt närmade sig. Fr MR AG a Espårance hann likväl ej långt. Förföljarens klingande sporrar genljödo redan så nära, att han ovilkorligen måste uttänka någon ny lan till räddning, och förlitande rig på att Nenne i sin vilda ifver blindt.: skulle rusa åstad, hukadehan hastigt ned sig i en vrå. Den unge mannen hade gissat rätt, med återhållen andedrägt såg han snart spionen springa förbi sig. I detta ögonblick föll det Gabriellas älskare in, atthban genast borde störta öfver honom, för att med ens befria sig från hans spioneri, men den öfverrumplade fienden skulle ju möjligtvis kunna uppgifva ett skri — ett skri, som kunde höras af oldaterna, och en dylik skandal i konungens palats skulle naturligtvis förorsaka både Ga. oriellas och hans egen undergång. Vid de utbrunna brändernas svaga sken på sården var det nu Esperance möjligt att, ehuru tydligt, se spionens figur. Det var en mager och bredaxlad skepnad med djerf hålling och beslutsamma åtbörder, hvars häftig