Aftonbladet – 26 augusti 1856, sida 3

genom korridoren och börjat gå utför trapn, då han hastigt tyckte sig höra steg ljuda bakom Big. Drifven af sin vanliga försigtighet, stannade han genast vid ett fönster, genom hvilket en svag, nästan omärklig dagstråle inträngde, och tack vare detta obetydliga sken, upptäckte han verkligen, oaktadt det djupa mörker sem herrskade rundt omkring honom, en mensklig skepnad — en skepnad, hvilken stannat liksom han, En olycksbådande aning inkräktade ögonblickligt den unge mannens sinne, men fast besluten att våga det yttersta för att ej på minsta sätt komprometfera Gabriella, ilade han djerft utför trappan. Den mystiska figuren följde honom alltjemt. Är det verkligen möjligt att man spionerar på mig! mumlade Espårance och svepte kappan ännu tätare omkring sig. äl bekant med Fontainebleau och dess otaliga gångar, hoppades han ändå att snart nog kunna föra sin spion på villospår; och påskyndande sin vandring, vek han af in i re a orangeripaviljongen gränsande korridor. Men förgäfves hade han trott sig kunna undgå sin förföljares vaksamhet; samma bestämda och raska steg hördes ännu alltid på afstånd; förkunnande at främlingen lika väl kände till vägarne som han sjelf. Espårance insåg nu att det endast fanns ett medel att rädda sig undan den öfverhängande faran, nemligen att så fort som möjligt smyga sig ut genom någon af de närmaste portarne. En gång väl utkommen i fria luften, fruktade han ej längre sin fiende, ty der skulle han nog förstå att göra slut på hans högst be svärliga enträgenhet, i fall han verkligen också utom Palatsets murar ämnade fortsätta sin oförskämda jagt. Lifvad af detta beslut, ilade