Aftonbladet – 25 augusti 1856, sida 3

våra tårar och våra suckar för in enting?.., Finner du verkligen detta pris så stort, att ej vår, af nya offer och lidanden oupphörligt närda kyskhet kan förtjena det?... Du är orörlig, EspÅrancel!... Nå väl, jag säger att du ej mera älskar mig... jag säger, att du misskänner att du förolämpar mig, Är det väl möjligt att du fordrar, det jag ännu längre stillatigande skulle lyssna till dina ädelmodiga beräkningar och ödmjukt böja mig under en själsstorhet, som slutligen skulle kosta oss begge lifvet? Åh, jag har hittills icke varit värd din kärlek, men i dag är jag det... I dag tillåter jag ej drottningen att höja sin röst... i dag ålägger jag till och med modren tystnad... Nu är det ändtligen älskarinnans tur! O förlåt, Espårance, förlåt mig, som ett enda ögonblick kunde anse det Vara min pligt att trampa en tillgifvenhet, sådan som din, under. fötterna! Esperance, jag älskar dig! Espårance, jag dyrkar dig I Esperance, du är elden i mina ådror, du är mitt lifs källa... allt hos mi tillhör dig! ... Välan, om du ej vill helga mig din tillvaro ... om du nödvändigt måste dö... så skänk mig åtminstone tillstånd att dö med dig.n Esperance ville framstamma någonting, han ville tacka Gud som skänkt honom, en. stackars dödlig, en så. omätlig sällhet; men Ga. briella qväfde. hans ord med sina kyssar... Gabriella aftorkade hans tårar med sma läpar... han kunde hvarken vägra eller bedja! tt moln utbredde sig framför hans ögon, jorden sjönk undan hans fötter, och under några — ty värr alltför korta — ögonblick uppstego dessa begge af kärleken renade själar till himlen ! Men det kunde ej så förblifva, tystnaden måste brytas, Esperanee uppvaknade ånyo ur sin sällhetsdvala,