Aftonbladet – 25 augusti 1856, sida 3

må förtära din hjeltemodiga dårskap och mitt ädelmods falska hederskänsla.o Espårance betraktade sin älskarinna förvånad; aldrig hade han tänkt sig henne så hög och så stolt; hon hade slingrat sina armar kring hans hals och hon smekte honom medc sin blick, sin andedrägt och sina läppar. Gabriella, mumlade han, rädd att duka under för hennes oemotståndliga ömhet, Ga: briella, akta er... Om allt det ni sagt endas härleder sig från en rättvis ovilja, om denna kärleksyra endast är en naturlig harm, om denna eld, hvarmed ni förtär mig, endast är vredens, så akta er, den skall snart slocknal.. Akta er, att ni ej en dag måste rodna inför er sjelf och förebrå mig min svaghet... O, Gabriella, mitt lif, min själ! haf medlidande med oss begge!... Jag vill ej lefva i fall du krossar den tro jag hysertill dig, och jag kan ej dö med en förbannelse öfver dig på mina läppar! Esperance! utropade den unga qvinnan, och hennes vilda hänförelse gaf åt hennes lysande skönhet ett uttryck af nästan öfverneturligt majestät; EzpÅrance, jag är din lyckas engel!... jag är belöningen för ditt förlorade lif! Ser du det ej, förstår du det ej? Åh, jag har styidt med dig i dygd och grym. het; jag har m:d egen hand skoningslöst ge nomborrat ditt hjerta... detta hjerta, som Gud sjelf skickade mig till stöd!... Jag har varit feg och eländig, Jag har skamfulit missbrukat din högsinthet .-. dock, jag skall godtgöra mina brott... jag skall blifva din slafvinna, din mask!... Nu först inser jag fullkomligt, byarföre Gud förde oss i hvarandras väg! Ack, min Esperance, hvilken dystor tid, som gått oss förlorad; jag gråter när jag tänker derpål 7; Men dy svarar ej, du tiger, du nedslår dina ögon... O, min dyjre älskare, är du af marmor, liksom antikens gudar, hvilka du liknar?.,.. eller räknar du