Aftonbladet – 25 augusti 1856, sida 3

Ack, hvarföre erhöllo de ej fullkomlig nåd? Hvarför dömdes de att återvända till lifvets rosa? Hvarföre skulle de åter nödgas be. träda verklighetens dammiga och törnheströdda stig, nu, sedan de en stund gästst i det stjernbepeyäda paradiset? Esperance insåg hvilken mödosam och svår vandring, som förestod dem, och tanken derpå böjde hang panna, Mörka aningar, tyst svärta och bitter sorg började redan att in. kräkta hans själ; han saknade redan sin flydda, sin ögonblickliga lycka. Men dessa känslor hade ännu ej fått insteg hos Gabriella; hennes leende var ännu lika gladt som bans var dystert; hennes blick lika strålande som hsns melankolisk. ; Hvarföre så nedalagen, min Espårance ls utbrast hon slutligen med ett förtjusande behag. och lutade sig ömt mot hans axel. Hvarföre ej bortjaga alla obehagliga minnen? Lönar det väl mödan att nu framkalla det förflutnas hemska spöken? Markisinnan de Liancourt och bertiginnan de Beaufort äro döda; låt dem hvila i ro, och tänk i stället endast på det närvarande... på din Gabriella, din hustruby Min hustru utropade den unge mannen berusad, : ; Du tror väl ej att jag numera kan blifva någon annans ? inföll hon skalkaktigt. Nej, min Esperance, hvarje-annat giftermöål-är mig hädanefter omöjligt... Sök ej att öfvertala mig..,.-Sök ej att förmå mig afstå från ett en gång fattadt beslut... Jag är döf för allt... Anduligen har jag vunnit seger! ... Ändligen är jag lycklig !Espårance, jag är fri!... Espårance, du är min!. .. Hela verlden tillhör oss!v Gabriella bhann ej längre i sin otyglade glädje; en lätt knackning på dörren återkallade hastigt de begge älskande till sig sjelfva, och hertiginnan ilade blixtsnabbt upp för