Aftonbladet – 22 augusti 1856, sida 2

tainebleau ligger på den till detta land ledande vägen. Mot klockan sju på aftonen var det vid denna årstid mörkt, och vädret var dertill både ruskigt och kallt. Fonfainebleaus: alla fredliga invånare voro längesedan hemgångne för att äta sin qvällsvard och värma sig. Den lilla stadens kus började för öfrigt redan att stängas, och bakom hvarje fönster såg man tända ljus. Espåerance kände Fontainebleau så väl som möjligt. Ej ett träd i skogen; ej en enda till slottet ledande ginväg var honom obekant. Han hade så många gånger. som jägare eller fotgångare genomvandrat alla dessa aller och gallerier, och han visste bättre än någon annan, hvilka timmar det kungliga hofvet bestämt till spel, hvila, sammankomster eller spisning. . . Utan att blifva sedd, smög han sig nu in på köksgårdarne, och begagnande sig af betjeningens brådska med den pågående serveringen, anlände han lyckligt och väl till den utsatta vindeltrappan, och hans spanande blickar upptäckte redan Gratiennes täcka hufvnd i ett af bottenvåningens fönster. Hon efterspanade sedan en liten stund om något misstänkt stode att uppspåra; men som bon ingenting fann värdt den rtingaste uppmärksambet eller fruktan, förde hon ganska lugnt Esperance till sitt rum, för att der gifva honom de nödiga instruktionerna. Ögonblicket var gynnande; ett fint regn förmörkade ännu mera de illa upplysta gårdarne, och ingen menniska syntes ute, ty i dessa hushållsaktiga tider voro mer än tre fjerdedelar af det omitliga slottet obebodda och mörka, emedan konungen, både af omtanka för sin kassakista och af välvilja för sina tjenare, koncentrerat alla sina gäster på samma ställe. Gratienne förkunnade nu Espårance att hon vore beredd att följa honom till hertiginnan, hvilken för mera säkerhets skull väntade honom i sin enskilta våning; häremot uppreste sig strax den unge mannen, men den trogna