Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 3

dagliga skänker slutligen uppfylt hela palatset med en del af sina tankar. Ållt talade här om henne; i förstugan tronade de af henne skänkta orangeträden, atheniennerna voro uppfylda med en otalig mängd af dessa förtjusande bagateller, på hvilka artisten oftast nedlagt de skönaste profven af sin konst, och som Gabriellas snille genast förstått att urskilja bland tusentals andra, mindre goda; väggarne prunkade med hennes älsklingsmästares bästa taflor, i fogelburarne sjöng en brokig skara, som hon ditskickat, och i de väl fylda bokskåpen upprepade nästan hvarje volym en kärlekstanke, ty om bokens innehåll var vetenskapligt, teologiskt, eller belletristiskt, så kom den ändå ifrån henne, ja till och med i de med sällsynta blommor fylda drifhusen och i det med utmärkta rustningar fylda vapenrummet fann Espårance någon påminnelse om sin Gabriella. Hinden följde öfverallt sin herre, oupphörligt smekande hans nedhängande hand med sin nos; men vid hvarje steg, som Esperance tog uti sitt lilla eldorado, ökades hans hjertas grymma qval. Åckb sade han till sig sjelf, denna afresa är verkligen en sinnebild af döden. Den döde medtager intet af sina så högt älskade rikedomar. En ring, ett omtyckt porträtt, några ädelstenar, se der all den packning, som han kan medtaga i sin graf; det öfriga öfverlemnas åt främmande händer. Hvarje sak, som den lefvande älskade och med sina egna händer skötte, alla dessa flyktiga, men af honom dyrkade minnen, måste han nu lemna efter sig åt menniskor; hvilka vårdslöst skola handtera dessa reliker; kanske skola de äfven vanhelga dem genom sina tvetydiga leenden, om de endast kunna, ana: huru högt deras förre egare värderade. dem. Jag, som: eger en så stor mängd af dessa, blott för mig dyr